Jealous of him

[9]

• Tisdag, den 11 oktober •

Celine's perspektiv -

Med en trött duns sitter jag nu på min stol på vadå för roligt? Kvarsittning.
Colton däremot ser på mig och ler roat, sen han biter sig i läppen medan han trummar med sina tummar på bordet.
"Vad?" Frågar jag och ser nyfiken på honom. Vilken får honom att titta rakt fram med ett fjantigt större leende.
"Jag har en match på fredag," svarar han och ser på mig en snabb sekund innan hans blick är tillbaks framåt.
"Aha?" Driver jag på nyfiket, nu är även de fjantiga leendet på mina läppar. "Som fredag? Som i om 3 dagar?"
"Klockan 20:00," fortsätter han och ser rakt på mig. "Jag vill ha dig där"
Jag flinar. "Som nu på fredag?!"
"Ja, smartphone," svarar han med en knuff. "Får ändra ditt smeknamn till dumphone"
"Får se ifall jag kan," säger jag och leker upptagen. Väldigt moget och inte alls självklart. "Du vet, jag har ett ganska upptaget liv"
"Mhm," säger han och nickar överdrivet. "Ja exakt. Hoppas du kan komma iallafall"
"Gäller vår deal fortfarande?" Frågar jag honom nyfiket.
"Ja," han nickar mot Stefan. "Påtal om deal, den dealen gäller också. Du har 5 tillfällen, inklusive denna kvar. Nervös än?"
"Pfft," jag fnyser till. "Knappast. Jag tänker vinna detta"
"Lycka till," säger han med ett retsamt leende när han igen ser på Stefans förbannade min. "Seriöst, lycka till"
Jag ler. Sedan går jag med säkra, tysta steg mot Stefans bord. Lämnar ett äpple och hörlurar ihop med en mp3-spelare. Det var inte lätt att hitta hans favorit musik kan jag ju säga. Jag var tvungen att leta upp hans ex nummer och prata med surpelle nr 2. Förstår inte varför de gjorde slut. De har på pricken lika.
Stefan ser upp på mig. Sväljer, kollar på äpplet och ser sedan upp på mig igen. ".. hm..?"
"Varsågod," svarar jag och låtsas dra igen munnen och slänga bort nyckeln. Stefan ser chockat på mig men nickar som beröm. Jag vänder och går tillbaks till Colton som ser ännu mer chockat på mig. Han blinkar tusen gånger innan han tar min hand i ett stadigt grepp.
"Du är en Gud," mumlar han tyst. "Seriöst, vem är du?!"
Jag skrattar tyst. "Jag sa ju att jag skulle vinna. Jag går all in då"
"Kan tänka mig det," svarar han leendes. "Så, hur har din dag varit?"
Vi behövde knappt viska eftersom Stefan spela högt ur sina lurar. Och läste i sin bok. Och ja, mumsa på äpplet.
Jag tror allt jag kommer vinna vadet.

Senare när jag kommit fram till sjukhuset, och ännu en gång sagt nej till skjuts från Colton som också skulle dit. Fångar Wills läkare upp mig direkt.
Så fort hon säger mitt namn och tar sin hand på min axel så försvinner min nyfikenhet över vad Colton gör här jämt, om hans match på fredag och undran om vad jag ska laga till Logan ikväll. Allting bara försvinner och jag ser allvarligt på henne.
Jag sväljer. "Hej. Var det något speciellt?"
"Ja, tyvärr," svarar hon och ser på mig innan hon drar undan mig till ett lite mer privat ställe. "Will pratar fortfarande inte. Och vi börjar bli oroliga över honom. Du vet ju att han är allvarligt sjuk, och han har börjat ge oss mindre och mindre tecken. Han ser inte alls på oss, och rör sig mindre och mindre. Han har slutat sitta i fönstret, han tittar ifrån sängen. Ifall han har fått tillbaks det, så pratar vi inte om år längre, Celine, vi pratar om veckor. Om ens det. Vi har pratat om det, och vill ge honom nya tabletter. Eventuellt skicka vidare honom till ett sjukhus för mentalsjuka barn. Det låter hemskt, jag vet. Men vi måste få honom prata, innan vi behandlar honom vidare. Vi kan inte ha kvar honom, ifall han inte pratar. Förstår du det?"
Hon pratar lugnt. Lugnt och snällt. Hon ser medlidande på mig. Men jag förstår att det är hennes standard min för alla patienters familjemedlemmar.
"Jag betalar mer," säger jag långsamt. "Ni kan inte skicka vidare honom förs han är frisk?!"
"Celine," hon säger mitt namn med sin mjukaste röst. "Jag önskar vi kunde det. Jag älskar att jobba med Will, men vi får inga framsteg på detta sättet. Vi måste ändra för att få de att tuffa på framåt igen"
"Ge mig ett halv år," mumlar jag bedjande. "Snälla, ni måste ge mig ett halv år"
"Vi har inte den tiden heller," hon suckar och rör vid min axel igen. "Jag kan ge dig 2 månader. Jag ska försöka fixa det, men sen funkar det inte. Han kommer flytta om 2 månader. Och tills han börjar prata får han bo där"
Jag nickar. Jag finner inga ord. Att Will ska behöva flytta IGEN kommer inte få honom att börja prata. Att han ska få nya läkare, IGEN, kommer inte få honom bra. Vad är det de inte förstår? Han.. kommer inte bli bra.
Han vill inte bli bra. Hur ska jag lyckas fixa detta när han inte kommer bli bra? Om han inte är fast i ett rum för att han inte pratar är det för att hans förbannade sjukdom tar honom.
När jag först ser på Will där han ligger och ser ut genom fönstret. Inser jag hur mycket han missar. Skolan och lära sig nya saker. Leka med kompisar. Läsa själv och spela fotboll. Få sitt egna rum. Äta vad tusan han vill. Springa ute i solen och bada i sjön. Prata, sjunga, skrika, vissla, gråta, och framför allt - skratta.
"Will?" Jag ser på honom när han inte reagerar det minsta. "Will. Du måste börja prata nu. Iallafall nicka igen. Förstår du det? Hör du mig?" Jag gråter högt vid detta laget. "Jag behöver dig. Jag behöver höra din vackra röst som jag inte ens minns längre. Vi behöver få dig prata! Förstår du ens vad jag säger?! Du måste prata med oss! De spårar ut nu, Will. Det går inte längre att du inte pratar!"
3 läkare har nu kommit in i rummet.
"Lämna," säger en av de och nickar mot dörren. "Du får komma tillbaks en annan dag"
"Jag- förlåt.. Will," jag ser mot honom. Där han fortfarande inte reagerat för 5 öre. "Jag älskar dig.. förlåt igen"
Jag går hem efter det. För att jag vet själv att ingen vill ha en grinig och ledsen Celine på sig. Under hela kvällen ligger jag i Logans famn och gråter. Jag störde mitt i hans spel men han låg där och myste en stund ändå. Och det var guldvärt eftersom det känns som vi bara bråkat sedan jag flytta in. När jag äntligen lugnat mig skriver jag några blogginlägg tidsinställer bildbomber på mig, fika, mat, promenader, gamla bilder och inredning. Logan fortsätter att spela en stund innan han somnar i sängen bredvid mig. Jag kysser hans kind och går till köket för att diska, och så vidare för att tvätta. Städar utan att dammsuga för risk att väcka Logan. Jag städar till och med toaletterna. Så desperat efter uppgifter är jag. Jag behöver något att distrahera mig från att tänka. Nu om någon kväll hade varit lämplig att älska med Logan. Bli trött, känna sig älskad och somna intrasslad i hans famn. Istället städar jag till 2 på natten. Organisera allt jag hittar. Check.
Städa badrum, Toaletter så som dusch och badkar, kakel och golv. Check.
Städa vardagsrum, så som alla hyllor, soffan och alla mattor. Check.
Gästrummet. Det som egentligen är Will's. Sängen där inne är nybäddad, hyllor & Will's lådor avdammade och kläder prydligt vikta. Check.
Alla fönster förutom vårt sovrums är putsade. Så ja, check där med.
Laga mig själv? Inte check.
Jag lägger mig inte förs 3 på natten. Då, är jag äntligen trött. Ändå drömmer jag mardrömmar. Vilket får det hela att sluta med att jag sover i soffan igen. Jag är så trött på att inte kunna tänka längre utan att gråta. Jag är så trött på att vara i en period där jag tydligen behöver gråta tusen gånger om. Jag mår så dåligt i perioder att jag ibland inte orkar något alls. Jag vill bara lägga mig och, förlåt men, dö. För jag finner ingen mening alls. Med att leva. Att vara glad. Att umgås med folk. Att ens bry mig om något. Det är så himla krävande att känna så att jag kan sova dag in och dag ut. Men idag är en sån där halvvägs-där-dag. Alltså i den jobbiga tänk fasen. Där allt påminner om det jobbiga. Jag kan alltså tänka på en stad, där jag en gång var på cirkus, och på cirkus finns djur. Vi hade en gång i tiden ett djur. Gabe, vår hund. Där, så tänker jag på vår påkörda hund. Och tänker jag på vår hund tänker jag på Will, och får det slaget i ansiktet att han är sjuk. Att han mår dåligt och vägrar prata. Och leva för den delen också.
Jag kan tänka på att gå till skolan, och spinna vidare på att klä på mig. När jag klär på mig tar jag på skor. Min mamma älska skor. Hon hade skor överallt. I köket, badrummet, sitt sovrum, hallen (självklart), walk in closet (ännu mer självklart), vardagsrummet, altanen, garaget, till och med mitt rum. Ibland kunde man hitta klackskor i Wills rum. Det var inte ofta, men det hände.
Och så pappa. Varje gång man ska se på tv inser man att man vill se en match. Det kan fortfarande hända att man letar efter hans öl i kylskåpet eller ropar på honom när fotbollen börjar. Det är ännu hemskare när Logan köper öl och jag hämtar en av de till pappa. Det tar oftast så lång tid innan man inser vad man håller på med.
Trots att det snart gått ett år sedan olyckan kan jag fortfarande vakna och undra vart tusan jag är. Jag kan fortfarande fråga varför de tar så lång tid att komma hem från jobbet. Och jag kan fortfarande undra vart tusan deras handdukar är i badrummet. Hemma hade vi prydliga handdukar med våra namn på. Att jag fortfarande bara hängt upp "Celine" och "Will" är så overkligt ibland. Och känns så konstigt. Hade mina föräldrar fortfarande varit vid liv nu - hade jag aldrig flyttat hemifrån. Jag skulle spendera varenda sekund av mitt vakna liv i deras sällskap, och oftast i sovlandet också. Det var var och varannan dag jag sov hos mamma eller mamma sov hos mig. Pappa snarka för högt eller var borta - då var det alltid övernattning hos varandra som gällde. Att mamma var, och fortfarande är, min största förebild är en underdrift.
Hon var mer än så.
Och att pappa fortfarande är min allra bästa vän, är en lika stor underdrift.
Han var mer än så.
Ingen förutom de som faktiskt förlorat någon förälder kommer förstå hur det är att just förlora de.
Ännu en underdrift;
Det var de hemskaste jag någonsin gått igenom.
Jag kan inte ens beskriva det med ord. Eller någon annan form.
Visst är det meningen att föräldrarna ska dö innan barnen, men inte när de fortfarande är just barn.
Mamma som skulle hjälpa mig med mitt bröllop. Ge mig gravid-&-barnråd. Vara bästa mormorn i hela vida världen.
Pappa som skulle vara den att överlämna mig till Logan på bröllopet. Vara bästa skoj morfarn i hela vida världen. Och spöa Logans ass om han behandla mig fel.
Istället för att planera bröllop, resor ihop och framtiden - planerar jag nu deras begravning. Och nog för att jag fick växa upp fort, så är jag fortfarande bara 17 år. Och jag hade behövt mina föräldrar långt efter 18 år...

Jag somnar och vaknar hela natten. Mardröm på mardröm och jag var vaken mer än sov. Men när solen går upp är de ändå dags att gå upp.
Anledningen till att jag går upp?
Kvarsittningen. Den är inte så dålig ändå. Jag får vinna ett vad.. och lära känna Colton.

-

Hola igen allihopa. I Love u guys, hoppas ni vet det. Detta är alltså kapitel 9 och i know det är ganska tråkigt nu. Men det är mjukstart och ni ska lära känna karaktärerna innan något händer. Ok? Bra.

Nu ska jag mata mina stackars hästar. Stackars å stackars men ändå. See u soooon <333

Dagens pepptalk;

"Du är mig då inget jävla andrahandsval. Så vill han/hon inte sätta dig först? Oroa dig inte, du hittar någon annan" / me

PUSS