Jealous of him

[3]

• Fredag, den 30 september •

Celine's perspektiv -

".. Och så tror han att han känner mig!" Jag suckar. "Vem tror han att han är?"
Jag ser på Will som ser ut genom fönstret.
"Ja där ser du, min första dag sög," jag suckar igen. "Och jag saknar dina råd.. Och dina hot om att slå ner närmsta dumma idiot. Och tro mig, denna är som 17st i en. Jaja, nog om mig. Allt är bra eller hur?"
Han svarar inte vilket är; ja allt är bra.
Jag tar hans hand där den ligger bredvid honom i sängen. "Du är alltid så varm vet du de? Sådär varm och gosig och mysvänlig. Minns du när du fick pris av mig? 'Pris till den mysigaste lillebrodern i familjen!' Du vad den enda lillebrodern i familjen? Ser du? De finns hopp för mig. Jag börjar bli bättre. Iallafall mindre dum i huvudet som förut"
Han ser kort på mig.
"Vadå? Skojar du?" Jag skrattar. "Jag är inte alls lika dum längre?!"
Han ser bort mot fönstret och jag puttar löst till honom. "Exakt!"

• Lördag, den 1 oktober •
"Celine?" Jag suckar.
"Ja?"
"Vill du laga mat?" Frågar Logan med sin sötaste röst. "Jag måste iväg"
Jag ler svagt mot honom. "Sure, vad duger?"
Borde jag frågat vart han skulle? Jag litar på honom nog för de. Hans privatliv ju? Eller?
Hela lördagen och söndagen var Logan borta. Han kom hem sent och lämna tidigt. Trots att han alltid skickade sms om att han skulle vara hemma om någon timme, så kom han inte hem förs det blev mörkt. Jag hann sakna honom trots att jag städat hela lägenheten, packat upp det mesta och var hos Will mer än någonsin på en dag.
Trots att jag känt mig så ensam man kan bli - denna helgen. Så somnade jag iallafall med ett leende på läpparna, omfamnad av världens underbaraste pojkvän och för första helgen på evigheter - helt utan mardrömmar.

• Måndag, den 3 oktober •
Måndag morgon kommer vi 20 minuter tidigare. Bara för att vi var så sena i fredags. Jag har idag på mig mina ljusa jeans och ett linne med stickad kofta. Självklart mina sneakers och mössan långt bak på huvudet.
Logan tyckte iallafall jag klädde mig lite finare idag så de duger definitivt.
Vi sätter oss i samma klassrum som första igår, läraren är ännu inte här. Så endast jag och Logan.
Jag ler. "Är du fortfarande sur på mig?"
"Nej"
"Så varför har du inte kysst mig?" Leendet är kvar. "Vi är helt ensamma?"
"För att det är skolan Celine," svarar han och skriver något på ett papper. "Inte ett hotellrum"
Jag rynkar pannan. "Jag bad om en kyss inte en snabbis?"
"Låter inte så"
Jag suckar. "Fortfarande arg, huh?"
Han ser en aning surt på mig. "Antagligen, när ska du acceptera att jag också har ett privatliv och också har saker att göra?"
"När?" Upprepar jag. "Jag frågar dig aldrig vart du ska, eller vem som ringer eller sms:ar. Du berättar om du vill"
"Ibland hade de ju varit trevligt om du faktiskt brydde dig," fräser han kort.
Jag ryggar tillbaks. "Dra åt helvete"
Okej. För att sammanfatta allt detta. Han är arg för att han inte får ha privatliv. Och också för att jag inte hänger på honom som en blodigel?
Kan någon förklara för mig vad jag får och inte får göra?!
Jag reser mig tvärt och Logan försöker inte stoppa mig när jag snabbt lämnar klassrummet. Jag blir en sån där jobbig tjej och blir förbannad att han inte ens försökte. Visst jag skulle slå till hans hand, men är inte de en oskriven regel att killar iallafall ska ta tag i handleden och be de stanna? Tydligen inte för alla.
Det var så för mamma och pappa.
De bråka inte alls ofta. Men när de gjorde, var de alltid mamma som var besviken. Hon höll sig alltid lugn, men pappa kunde höja rösten utan mening. Mamma brukade lämna direkt. Pappa visste att mamma inte är i samma rum som honom ifall han inte har kvar respekten. Han stoppa henne alltid, tog hennes handled. Bad om ursäkt, ibland gick han ner på knä för att fråga om han fortfarande ville vara med mannen hon en gång sagt ja till i kyrkan.
Vid de laget grät mamma redan, varför vet jag inte.
Tillslut sluta de gräla helt, eller gjorde de utan att vi såg eller hörde. Jag avgudar deras kärlek, som höll till deras slut. Pappa lovade att alltid älska henne tills han tog sitt sista andetag. Men jag är säker på att han fortfarande älskar henne med hela hans hjärta.
Jag tog till vänster direkt. Smällde igen mitt skåp efter att tagit ut jackan och slängt in böckerna.
Direkt utanför skolan sjunker jag ned mot väggen. Handen kramar hårt om pärlhalsbandet. Jag tänker på Will, som jag vill byta plats med. För han förtjänar sitt unga liv tillbaks med glädje och kärlek.
Jag tänker på mamma och pappa. Som dog alldeles för tidigt. Jag önskar de hände mig istället. Kanske hade Will kunnat vara lite gladare isåfall?
Jag tänker på Gabe som alltid kunde sprida den där glädjen som behövs nu.
"Är du okej?" Frågar en ljus röst. Jag ser upp och nickar. Torkar bort de tårar som hunnit rinna ner.
"Ja," svarar jag eftersom hon står kvar. "Jag bara.. Har mycket på hjärnan"
Hon ler svagt. Går inte utan sjunker ner bredvid mig. "Samma här. Förlåt om du är i ett förhållande nu, men killar suger balle och jag tänker från och med nu bli gay. Varför tänker man så mycket på allt som hänt och allt jobbigt? Bara glöm allt för i helvete"
Jag skrattar. "Ja, om man vore så smart i vissa stunder"
Hon ler snett. "Så.. Du är ny här. Vem är du ens?"
Jag skrattar till åt meningen. "Celine"
"Hm.." Hon testar namnet och skakar på huvudet. "Varför heter du så?"
Jag rynkar pannan. "Mina föräldrar valde de? Tycker du inte om de?"
"Du bara.. Ser inte ut en Celine," ler hon. "Fast i och för sig ser väl inte jag heller ut som en Selena"
Selena.. Celine.. Kommer ju inte alls bli jobbigt.
"Jahapp, Gomez," skojar jag leendes. "Vad ska vi göra åt detta?"
Hon ler, rycker på axlarna och ser bort mot parkeringen. "Din lektion har börjat, du är medveten om det, right?"
Jag nickar kort. "Säger detsamma till dig"
Hon rycker på axlarna, rycker tag i lite gräs och drar upp de för att kasta iväg en liten bit bort.
De blir tyst, och jag ser på Selenas röda hår. De måste hon färgat. Annars har hon en otrolig hårfärg.
Hon har en piercing som en diamant i både näsan och läppen.
Konstigt nog bara mascara om jag ser helt rätt. Jag förväntade mig piercingar och så svart runt hela ögonen.
Sen har hon ju bara vanlig huvtröja och jeans på sig också. Så jag dömde henne för snabbt. Trots allt gillar jag henne. Gjorde från första stund.
När jag hör gruset glida på asfalten ser jag upp. Möter ett par Nikes jag redan vet vem som de tillhör. Jag ser upp, mot hans svarta jeans med svart t-shirt.
Han ser inte ens på mig utan ska precis slita upp dörren när jag ser hans röda, irriterade blödande läpp.
"Colton!" Han vänder sig långsamt. "Är du okej?"
Selena tittar bort obekvämt.
Han ser med rynkad panna på mig. "Pratar bara om sånt i enrum"
Selena märker hans irriterade blickar åt hennes håll och ska precis resa sig.
"Nej," jag avbryter snabbt. "Jag ska ändå upp så vi går"
Hon nickar till svar och sätter sig närmare gräset för att rycka ännu mer.
Colton öppnar dörren åt mig och går snabbt in efter mig.
"Vad har du gjort?" Frågar jag och styr mot första toalett.
Han skrattar till. "Vad ser de ut som?"
"Gått in i en stolpe skulle jag väl gissa för att.. Ja du är du," mumlar jag irriterat. "Men inte helt säker"
"Vunnit en match," rättar han. "Smartphone"
Han lägger till mitt smeknamn retsamt och ser utforskande på mig. Men jag bara sliter åt mig hans arm och rycker in honom till killarnas toaletter.
"Smartphone," han börjar långsamt. "Inte helt säker, men från vad jag sett. Får inte du vara här inne. Och jag sa ju de, tänker inte hjälpa dig vara-"
"Ser de ut som jag är på humör för sex eller vad påstår du?" Han tystnar och jag nickar vinnande. "Så du vann alltså?"
"Mhm"
"Syns inte," svarar jag och rycker åt mig papper att blöta ner.
"Smartphone," han låter rättande igen. "Denna face är värdefullt. Om jag förlora skulle de varit helt trasigt. Dessa slag var bara för att jag blev distraherad. Och ja, om du såg den andra killen skulle du förstå vem som vann"
Han ser road ut. Men inte länge till för jag trycker de kalla pappret på hans blödande läpp.
"Aj men för i helvete," utbrister han. "Jag är inte van vid smärta så ge fan i att vara så oförsiktig"
"Kan du skryta mer eller?" Frågar jag suckande. "Jag skulle gärna vilja se en match, få se om du aldrig blir skadad"
"Smartphone," han ler retsamt igen. "Jag sätter alla mina pengar jag har och någonsin kommer få, på att jag vinner. Och du kommer inte få se några som helst slag som träffar mig"
Jag räcker fram handen. "Taget"
Istället för att skaka handen drar han upp den mot hans mun och kysser den mjukt. "Gentlemän skryter inte, så kände att jag behövde visa lite av min bra sida"
Jag tittar bort. "En liten puss på en hand bevisar inte godhet"
"Jag kysste just en hand som jag inte har en aning om vart den varit," han ser äcklad ut. "Du är tillsammans med en idiot, Remember? Vill helst inte ha hans jäkla-"
"Colton," jag trycker ännu en gång pappret mot hans läpp. Han rycker till men slappnar av samtidigt som han himlar med ögonen.
"Smärtan hade definitivt försvunnit om du bara kysste bort de," mumlar han med blicken i handfatet. Han är irriterad, bra.
"Du skulle ju inte hjälpa mig vara otrogen minns du väl?" Jag ler retsamt mot honom när han ser roat på mig.
"Du är allt speciell, smartphone," han ser på mig med huvudet på snedden. "Får jag äran att lära känna dig eller förblir du en gåta för mig?"
Jag ler igen. "Vi får allt se"

"Celine," doktorn stannar mig i dörren till Wills rum. Antagligen för att jag klockan nio på dagen kommer oanmäld. "Jag behöver prata med dig om Wills tillstånd"
Jag stannar till, ser allvarligt på henne. "Jaha? Säg?"
Jag låter alldeles för otålig, nervös och nästan aggressiv. Men när hon säger den meningen rasar allt för mig.
"Han har fortfarande inte yttrat ett enda ord," börjar hon med allvarliga doktors-rösten. "De gör de så svårt för oss att veta hur de går för honom. Än så länge ser vi allting när vi kollar igenom honom eller röntgar, men han måste prata med oss för att vi ska förstå. Han har inte ens nickat eller skakat på huvudet de senaste gångerna när vi frågat om han har ont eller inte. Det är livsfarligt att vi bara går runt här, när han kan vara allvarligt sjuk igen"
Jag sväljer. "Jag ska försöka få honom prata igen"
"Celine det är-"
"Jag ska få honom prata igen!" Jag höjer ilsket rösten. "Var de något mer?"
"Nej, men-"
Jag smiter snabbt förbi henne. Bryr mig inte längre vad hon hade att säga. Jag behöver träffa Will. Nu.
Han sitter som vanligt i sängen och ser ut när jag kommer in i det beige färgade rummet. Hans riktigt mörkbruna hårlockar har hamnat framför det ena mörkbruna ögat. Hans läppar ser aldrig ut att ens röra sig. Aldrig upp eller ner, öppnas eller stängas. Det var länge sedan jag såg hans mun forma några som helst ord. Det känns i hela kroppen när jag tänker tillbaks på den glada, spralliga killen som alltid hade en boll i handen och ögonen på busiga vovven framför sig.
Jag minns att han var så rädd för konflikter. Speciellt med mig. Varje gång jag blev irriterad på honom av någon dum anledning sa han alltid förlåt med huvudet sänkt och kunde i vissa fall gråta. Det var innan han blev sjuk. Efter det var jag alltid positiv, glad och kärleksfull runt omkring honom. Han hade nog med negativitet runt sig och behövde speciellt inte sin systers pms svängar.
Jag saknar Will. Nu sitter bara hans skal och ruttnar.
Medan jag försöker hitta insidan och göra allt som vanligt igen.
Jag läser Lasse-Majas-detektivbyrå för honom, vilket han älskade innan han blev sjuk. I hopp om att han ska bli bättre läser jag om hans favorit av just den serien.
Jag pratar en stund om vad som hände tidigare idag och säger att jag hoppas han mår bra och han hade de bättre än mig. Jag pratar om vädret, säger åt honom att de ska åska och blixtra imorgon och att jag pratat med doktorn. De var okej att jag sov hos honom den natten. Han ser på mig en stund och ser sedan ut genom fönstret igen. Jag ler svagt medan jag drar armen om honom och drar fingrarna genom hans hår. Jag suckar lyckligt och sluten ögonen endast för en sekund. Men jag somnar aldrig, som tur är, gör Will det. För första gången med någon i hans rum samtidigt.

-

Nämen hola amigos. Hade inget mer å säga så ja.. här kommer dagens pepptalk;

"Love yourself. Without your flaws, you wouldn't be you"

Puss <3333333