Kampen i en ofrivillig värld

0.3 Allan föds

Sedan nio månader tillbaka väntade mamma ett syskon till oss. Vi var otroligt glada och uppspelta över att bebisen skulle födas.
Dagar innan beräknat datum gick jag och Greta promenader med vagnen för att öva inför ankomsten av ett småsyskon.
Vi kunde sitta i timmar och vika bebiskläder, sortera strumporna och organisera i garderoben som snart skulle fyllas på med ännu mer kläder. Känslan av att jag ytterligare skulle bli storasyster och få vara med och uppfostra ett till syskon var så stark minns jag. Det hade ju gått flera år sen Greta var bebis och jag var så taggad på att få umgås med en till bebis.

Natten den 7 februari 2012 klättrar Greta upp i våningssängen och viskar mitt namn tills jag vaknar.

- Mamma och pappa är på sjukhuset
Säger hon och skiner upp i ett stort leende innan hon lägger sig bredvid mig och vi börjar planera hur vi ska välkomna bebisen när dom kommer hem igen.

Vi vaknar dagen efter och vi har inte fått någon uppdatering om hur det har gått. Men mamma och pappa var inte hemma. Så vi går till skolan som om det vore vilken dag som helst.
På eftermiddagen hämtar pappa oss och vi blev överlyckliga då vi tog för givet att bebisen var hemma hos oss nu.
Men så var inte fallet. Mamma hade fortfarande världens gravidmage och grät av smärtor.
Kvällen rullade på men mamma hade ont och dom hade blivit hemskickade från BB.
Tillslut går det inte längre för dom att vara hemma och bestämmer sig för att åka in igen. Vattnet och allt hade ändå gått.
Lena kommer hem till oss för att ta hand om mig och Greta under natten och nästa dag. Det var en natt mellan fredag och lördag så vi alla var lediga dagen efter.

Morgonen den 9 februari vaknar jag av att någon skramlar i köket. Jag vänder mig om och både Lena och Greta sover bredvid mig så jag blir livrädd. Jag väcker Lena och berättar att det är någon i köket.
Vi reser oss upp och går till köket för att se vad som pågår. Där möts vi av pappa som sitter på huk framför ugnen.

- Nils vad är det du gör?
Frågar Lena och försöker se in i ugnen.

- Jag tappade min iPhone i toaletten så jag har lagt den i ugnen så den kan torka
Svarar han som om det vore vardagsmat och helt naturligt.

Pappa åker snart tillbaka till mamma på BB och vi fortsätter spendera tiden med Lena. Dagen går och vi får veta att mamma och pappa återigen ska komma hem, utan bebis denna gång också.
Lena visar oss hur man lagar lasagne men råkar bränna den lika snabbt. Då mamma var så hungrig lyckades vi alla ändå få i oss den totalt sönderbrända lasagne.
Tar inte lång tid innan mammas värkar bara blir värre och värre. Tårarna sprutar av smärta och vi vet inte alls vad vi ska göra.
Pappa får nog och återigen åker dom till BB. Nu måste ungen komma ut.

Dagen därpå, 10 februari så vaknar jag av att nyckeln vrids om i låset på ytterdörren och nu har bebisen kommit tänker jag och väcker Greta. Vi ska precis gå upp och då öppnas dörren och någon säger "hoho". Fan, det är bara farmor och farfar. Hur kom dom ens in i bostaden?
Dagen tillbringas med dom och Lena. Vi åt lunch på restaurang och begav oss sedan till blackeberg där farmor och farfar bor.
När kvällen närmar sig går vi alla och lägger oss. Farfar envisas med att läsa förmodligen Sveriges tråkigaste bok tills Lena ber honom att gå ut. Vi la undan våra mobiltelefoner och säger godnatt.
Lenas mobil plingar till och vi reagerar inte ens. Vi ville inte få upp mer förhoppningar om att bebisen hade kommit. Men av ren reflex tar hon upp mobilen.

- Hallå det blev en pojke
Säger hon och visar en bild på bebisens könsorgan. Mamma hade inte skickat bild på bebisen i helhet utan bara på könsorganet.
Vi slänger upp sovrumsdörren och farfar gnäller om att vi ger oljud ifrån oss.

- Bebisen har kommit
Skriker vi och alla börjar gråta floder. Vi ringer upp pappa som är chockad över den traumatiska förlossningen. Alla börjar skrika och föreslå miljontals olika pojknamn, det blev ett namn krig när vi lagt på samtalet med pappa.

- Vi firar med champagne!
Säger Lena med tårarna i ögonen. Farfar bromsar hennes förslag direkt och dukar upp ramlösa istället. Snålaste jag varit med om tror jag. Men gulligt ändå.
Vi sitter där och skålar för brorsan till midnatt.

- Vad ska han heta då?
Frågar Lena och tar upp mobilen för att filma oss. Jag föreslår "Otto" men Greta skrattar åt mig och säger att han ska heta "Erik".
Farfar föreslår Allan och så fick det bli.