Kampen i en ofrivillig värld

0.4 Alltings början

Det var en kväll i april 2012 vid 22 tiden och jag vaknar av att mamma tänder lampan i rummet bredvid, samtidigt jag hör henne prata i telefon. Hon brukar knappt vara vaken den tiden så jag förstod direkt att något var fel. Jag hör henne bara säga "Han skakar och är inte vid medvetande". Jag fattar att något har hänt men kan inte komma på vad jag har framför mig. Barfota och i pyjamas klättrar jag mer från våningsängen och går ut till mamma för att ta reda på vad som händer.
Mamma förklarar att det inte är någon fara men att pappa ska åka amublans därför att han precis haft ett krampanfall. Min magkänsla skriker att det är farligt och jag kände redan då på mig att något här är inte som det ska, vad händer egentligen? Mamma går till köket och där står jag, 8 år bredvid en pappa som precis avslutat ett krampanfall. Han andas hastigt och högt. Hans hjärtklappningar är höga och hans blick är simmig och han ligger bara och stirrar upp i taket. Det går inte att prata med honom för han får inte fram orden.
Jag sätter mig bredvid honom och tar hans hand och klappar den.
"Pappa?" säger jag lugnt. Det han mumlar fram som svar är "Är du mörkrädd?". Han vänder sedan på ansiktet och tittar in i mina ögon innan han trycker med pekfingret på min nästipp, han brukade göra det. Sen kommer det inrusande ambulanspersonal i hans sovrum mitt i natten och han fattar ju ingenting.

Vi förklarar vad som hänt för ambulanspersonalen och dom tar snabbt över arbetet. De ber pappa ta på sig kläder. Han var förvirrad och tar på sig pyjamas 3 gånger innan han får på sig kläder.
De ber även honom därefter att följa med ut till ambulansen och det gör han. Han kan gå, stå och prata själv. I det här stunden kommer även Greta upprusande och undrar varför i helvete ambulanspersonal springer runt i vår lägenhet för. Allan har vaknat, han var knappt 10 veckor när pappa råkade illa ut.
Innan pappa lämnade rummet minns jag att jag sa "Om du kommer tillbaka så ta med en nalle åt mig" varav ambulanspersonalen svarade att dom ska leta fram en nalle till oss.

Dagen därpå kommer pappa hem igen med massor av mediciner. Vi hurrar över att det inte var någon större fara med hans krampanfall. Faran var över och nu kunde väl ingenting gå fel. Allt var ju bra. På sjukhuset blir man ju frisk, eller hur? Man kan väl ändå inte skicka hem någon som inte är fullt frisk?
Han är hemma några dagar och en huvudvärk smyger sig på, vi misstänker pollenallergi och han försöker övertala oss alla att det är någon fara. Några dagar därpå åker han på konferens med jobbet och är borta ett par dagar. Men det stod ändå inte rätt till? Något var fel. Hans beteende blev bara konstigare och konstigare. Han var väldigt trött och arg.
Vi satt uppe och spelade schack en kväll pappa och jag. Jag gör mitt drag och ska sedan be honom köra sitt drag. Men han rör inte på sig och svarar mig inte. Möter honom sovandes i tekoppen. Trodde innerst inne att han precis hade dött framför mina ögon.
"Pappa?" Sa jag och knackar på hans huvud. Han rycker till och frågar vad jag håller på med.
Jag fick en obehaglig känsla i kroppen. Såhär ska det inte vara.

Dagarna går och hans huvudvärk blir bara värre för varje dag som går. Han klagar varje sekund på dygnet och vi försöker få honom att uppsöka sjukvård men han vägrar.
När vi är inne på dag tio av hans fruktansvärda huvudvärk så väcker jag honom på morgonen. Han orkar knappt prata eller öppna ögonen. Jag försökte få upp honom ur sängen i flera timmar och han var alltid uppe tidiga morgnar för att hålla sig till hans rutiner. Det var första och sista gången jag såg honom sova bort en hel förmiddag.
Han försöker ta sig upp ur sängen tillslut men kan knappt stå på benen längre. Han kan inte göra annat än att krya runt på golvet och skrika av smärta. Det går inte att ha en dialog alls.
I timmar ligger han på badrumsgolvet och spyr. Ingen vet vad vi ska göra då han vägrar allt.
Vid lunchtid gör han en kopp te och sätter sig med oss runt matbordet. Han säger inte ett ord på flera minuter, bara fastnar med blicken i väggarna.

- Jag kommer dö
Får han ur sig efter en stund. Där får mamma nog. Vi går över till grannen medan mamma lägger gasen i botten till Karolinska med pappa som bara skriker.

Pappas perspektiv:
Jag håller på att bli fullständigt galen av smärtan. Hade någon gett mig en pistol hade jag utan att blinka skjutit mig i huvudet. Den här smärtan liknar inget annat jag någonsin upplevt.
Innerst inne förstår jag vad som har hänt. Jag vet att det är en blödning uppe i hjärnan men jag vägrar inse att det är verklighet. Att få det bekräftat kändes fruktansvärt.
När jag lämnat bilen kliver jag in på akuten och går fram till disken för att ta kontakt med första bästa personal. Luckan öppnas och när jag försöker beskriva smärtan krävs det inte mer förrän jag blir en prio etta.
Jag läggs på en bår inne på akuten i ett par timmar och jag börjar bearbeta scenariot jag nu har framför mig. Oavsett vad detta innebär är det bara att köra, det går inte att smita från detta längre, tänkte jag under tiden jag låg på båren och tittade upp i taket.
Snart rullas jag till röntgen och det medfödda kavernomet på höger hjärnhalva hade spruckit och orsakat en kraftig blödning. Jag var beredd på det beskedet och ville bara att någon skulle göra något åt den fruktansvärda huvudvärken.
När det står klart för sig att den enda utvägen nu är en hjärnoperation tvättas jag gång på gång med Deskutan, en stark steriltvätt och matar kroppen med 32 tabletter cortison per dag för att krympa svullnaden i hjärnan. Annars går det inte att genomföra operationen.
Så fort operationen ska utföras känns stämningen relativt lugn. Trots att jag snart ska genomföra en otroligt riskfylld operation känner jag ett lugn i kroppen medan sköterskorna rullar mig genom en rad stora sjukhusrum och anländer till salen där mitt huvud ska öppnas upp.
Jag babblar på för fullt med kirurgerna och sköterskorna som inom en kvart ska gräva runt i min hjärnhalva. När narkosläkaren kliver in i salen ser jag att han tänker söva mig med Sevofluran, ett narkosmedel jag bekantat mig med innan. Han lägger masken på min bröstkorg och jag börjar genast lukta mig igenom masken för att känna igen den speciella doften. Men när han märker att jag blir lite snurrig i huvudet trycker han masken mot mitt ansikte och ber mig andas rejäla tag. Jag gör som han säger men samtidigt säger jag till mig själv att inte somna. Därefter svartnar allt.

Kavernom:
Kavernom är ofta medfött och något man kan få vart som helst i kroppen. Oftast går man hela livet utan att ens veta om att man har ett kavernom. Det är nästan alltid ofarligt och om det är så att det sitter i hjärnan erbjuds man behandling att operera bort den för att förebygga blödningar.
Att ett kavernom orsakar hjärnblödning är ytterst ovanligt och blir sällan livshotande. Men i och med att pappa gick i nästan två veckor med en stor blödning blev hans tillstånd livshotande. Han hade förmodligen inte överlevt om han inte fick hjälp i tid.
Före och efterbild: