Kampen i en ofrivillig värld

0.6 Döden

I oktober fick vi veta att ingenting kommer rädda Lenas liv. Hon hade en behandling kvar att testa men hennes kropp var redan så pass förstörd att hon inte hade klarat den. Livet skulle ta slut oavsett hur dom gick tillväga.
Hon placerades på sjukhemmet där hon skulle ta sina sista andetag i livet. När hon skrevs in var hon ändå pigg nog att skriva in sig själv. Hon kunde stå i receptionen och rabbla upp alla hennes uppgifter, varför hon var där osv. Man kunde inte förstå att hon snart skulle dö.
Första dagarna var hon relativt pigg. Hon satt i matsalen och åt mat, kunde prata i telefon, skrev testamentet, bloggade och snackade med folk. Det var inga problem med att äta eller dricka utan allt fungerade fortfarande som det skulle, konstigt nog.

Men bara efter en vecka blev hon en helt annan. Då passade vi på att göra det bästa vi kunde göra i situationen. Vi samlade ihop nära och kära, lagade Lenas favoritmat och dryck. Tog med allt till hennes sjukhem och hade den sista middagen ihop, Lenas avslutningsmiddag.
Huden började snart bli gul då levern lagt av. Hon kunde inte längre äta själv och sakta men säkert försvann hon liksom iväg från jorden.
Två dagar innan hon gick bort fick jag hälsa på henne för sista gången och det kändes i hela kroppen att det faktiskt var sista gången. Hon var hes i rösten och kunde knappt prata längre. Hon såg helt annorlunda ut och det var en ny person jag hade framför mig. Jag kände inte alls igen henne längre.

Tidigt på morgonen den 21 november 2012 ringer hemtelefonen och Greta svarar men räcker mamma luren direkt. Vi förstod direkt vad som hade hänt.
När mamma lägger på samtalet berättar hon för oss att Lena hade dött. Pappa ligger fortfarande och sover men Greta hoppar upp bredvid honom i sängen och väcker honom.

- Lena har dött
Säger hon till pappa och han vaknar till. Vi alla var ju beredda på det här beskedet men det tar ju fortfarande hårt på en när någon i familjen har gått bort. På ett så hemskt sätt dessutom.

Mamma lämnar oss i skolan men hämtar oss lika fort. Vi åker till sjukhemmet där Lena låg för att säga hejdå och se henne en sista gång.
Vi möter upp farmor och farfar och Lenas närmsta vänner. Sköterskorna förklarar för oss att vi inte behöver gå in och se henne då det kan vara obehagligt att se en död person såklart.
Men vi biter ihop, öppnar dörren till hennes rum och går in tillsammans.
Där låg hon. Likblek och svullnaderna efter cellgifterna hade gått ner. När jag tittade närmre på henne såg jag ett leende på hennes läppar. Leendet hon alltid har haft, det fick hon avsluta livet i och det fick mig att kunna hantera situationen på ett lättare sätt tror jag. Det är verkligen helt knäpptyst i rummet, trots att vi är flera stycken där.
Greta sätter sig i fönstret och tittar ut innan tårarna börjar rinna längs hennes kind. Jag kramar om henne och alla vi andra börjar också tjuta.
Innan vi ska lämna Lena öppnar jag hennes hand och placerar en stjälk i handflatan, jag stänger sedan hennes hand och lämnar henne med en vit ros i handen.

Några veckor senare går vi hand i hand in till kyrkan på Norra begravningsplatsen. Inne i kyrkan sitter det hur många människor som helst. Jag hade knappt sett eller träffat hälften av alla besökare.
Som närmast sörjande sätter vi oss på höger sida om kistan. Familjen Lundwall sitter framför en Lundwall som inte längre finns.
Pappa hade fruktansvärd ångest och gjorde allt för att slippa tänka. Jag och Greta satt i chock hela begravningen, det var ju den första begravningen vi nånsin varit på.
När ceremonin leder mot sitt slut spelas en melodi som visar sig vara välkomnandet till kistan för att lägga blommor och säga hejdå. Vi skulle gå först av alla i hela kyrkan.
Mamma reste sig upp med mig och Greta och gav oss en blomma. När vi kommer fram till kistan känns allt helt plötsligt så otroligt overkligt och konstigt. På en sekund gick jag från chock till att bryta ihop fullständigt. Det gick inte att lämna rosen.
Jag och Greta tar varandra i hand och går tillbaka till pappa gråtandes.
Där satt vi och tittade på hur folk sa hejdå till en vän, en exflickvän, en faster, en dotter och en syster.