Kampen i en ofrivillig värld

1.7 Inget val

Sommaren kändes som en evighet. Jag hade ingen som helst kontakt med pappa på flera månader efter det han hade sagt till mig i maj. Det var det enda som cirkulera runt i mitt huvud varje sekund av dygnet. Jag kunde inte få in att min egna pappa hade haft mage att säga så sjuka saker till sina oskyldiga barn.

Vi flyttade till en lägenhet på Södermalm i slutet av augusti där vi alla kommer att trivas bra för första gången på ett helt år. Lägenheten var helt magisk. Att äntligen vara tillbaka i stan kändes också mer tryggt och bekvämt.
Men det tog inte mer än ett par få dagar innan min ångest och depression tog över igen. Sömnen var katastrof och till en början var det det största problemet. Jag fick sömntabletter utskrivet av BUP så jag kunde sova ordentligt. Det kanske bara var skilsmässan och sömnbrist som fick mig att känna mig deppig och ångestfylld.
Veckorna gick men ingenting blev bättre. Mina ångestdämpande mediciner fungerar inte heller och då bestämmer jag mig för att testa antidepressiva. Jag hade vägrat den behandling i flera år och detsamma hade mamma och pappa gjort. Tabletter var endast nödlösning. Men nu var vi i ett nödläge då jag hade slutat gå i skolan.

I slutet av september sätts antidepressiva läkemedel in och jag börjar i en låg dos för att sedan trappa mig upp. Till en början av en insättning mår man nästan sämre än vad man gjorde tidigare. Det är så många nya substanser kroppen ska vänja sig vid. Läkemedlet sätter sig trots allt i ditt psyke och ska förändra saker uppe i hjärnan. Det är inte en Alvedon liksom.
Jag fick många biverkningar i början. Sov hela dagarna och ångesten var värre än någonsin. Jag kunde ligga i timmar i sängen och bara skrika. Mamma fick ligga bredvid mig och nästan hålla fast mig då jag blev helt tokig. Ångesten tog över hela min kropp och jag hade ingen kontroll längre. För första gången upplevde jag kramper, inte på en epileptisk nivå med medvetslöshet. Men jag hade vaken kramper. Känslan av att kroppen spänner varenda atom och du har ingen som helst kontroll att kunna stoppa det. Efter några minuter släpper det och du blir helt slut. Sen upprepas det om och om igen i flera timmar.

Självskadebeteendet kom tillbaka efter ett år ren. Det var hemskt att den enda lösningen tillslut var att kedjeröka och skära mig. Egentligen löste det ingenting överhuvudtaget men just där och då fanns det ingen annan utväg. Livet blev plötsligt värdelöst.
Jag hade i princip förlorat min pappa, flyttat runt och inte fått mig en trygg punkt, jag mådde så pass dåligt att jag slutade gå till skolan och förlorade hela mitt sociala nätverk. Det fanns inte längre någon omkring mig. Hade min pappa mage att bryta kontakten med mig kändes det ju helt rimligt att mina vänner långsamt också försvann. Familjen ska vara nummer ett och plötsligt blev dom istället mina största fiender. Jag hade tappat allt.

Det har nu gått två månader på antidepressiva och ingenting har ändrats. 2-3 veckor sa läkaren att insättningen skulle ta. Då skulle jag känna skillnad och må bättre. Men det gjorde jag absolut inte utan läget blev ju bara värre och värre.
När jag inte längre kunde äta, sova, dricka eller gå till skolan. Då vände plötsligt alls och jag vaknade en dag helt utan ångest för första gången på flera år och jag kunde inte bli lyckligare. Äntligen vänder allt.