Kampen i en ofrivillig värld

2.4 Distansen

Starten av 2020 umgicks jag fortfarande i ett otroligt destruktivt umgänge. Bråken hade eskalerat och det urartade helt en dag i februari.

Vi umgås en helt vanlig dag, vi sitter och pratar. Kedjeröker som vanligt. Jag träffar på en person jag tidigare haft en flört med. Det var ett tag sedan vi hade träffats men vi pratade en del på sociala medier under min hjärtesorg. Jag blir glad över att se honom och vi pratar om vad som hänt senaste tiden och hur bra tiden var förut när vi festade ihop.
Mamma skriver att jag måste komma hem och passa min lillebror runt halv sju på kvällen och jag börjar röra mig hemåt.

Knappt två dygn därpå får jag ett sms av mamma. Hon skickar en länk till en artikel på Aftonbladet det där står om ett mord som skett i stan. Det var ingen stor grej för mig längre, folk mördas varje dag numera och det var bara att invänta sin egna död.
Några timmar senare lägger en av mina vänner ut en bild på killen jag träffade. Han skriver "vila i frid" och jag börjar givetvis fråga vad det är som hänt då ingen har sagt något till mig.
I samma sekund är det flera av mina vänner som frågar mig hur jag mår och undrar om dom kan göra något för mig.
"Han dog ju igår" skriver en vän och jag fryser till is. Killen jag senast för 48 timmar sen stod och delade en cigg med är död nu. Vad är det som har hänt?
Jag börjar kallsvettas för jag inser att saker börjar bli på allvar nu. Det är som att man inte kan ta in sorgen ifall det inte är någon närstående som går bort på ett fruktansvärt sätt.

När han skulle ta sig hem började några killar tjafsa med honom på perrongen. Helt utan anledning egentligen enligt förhör. Bråket urartar och personen som startat hela tjafset drar fram en kniv och inom en sekund sitter den i hans buk. Hjärtat och lungorna tar skada och han försöker ta sig upp från perrongen för att få hjälp. På grund av skadorna kan han knappt ropa på hjälp eller stå på sina egna ben och när han faktiskt lyckats ta sig upp till en plats där det finns fler människor så faller han ihop. Rakt ner på marken utanför pressbyrån.
Polis och ambulans är där direkt och det var ingen idé att ens försöka genomföra HLR. Blodet forsar ur buken och han har ingen puls och hjärtat har slutat slå.
Han ligger med öppna ögon, på mage, i en pöl av hans eget blod, ensam på marken och dör på plats.

Så fort jag får höra historian om vad som hände honom blir jag först väldigt arg. Jag kunde knappt förstå varför någon skulle vilja skada honom. Jag kan inte hitta en enda rimlig anledning då han var den mest skötsamma av oss alla. Han rökte knappt cigg regelbundet.
Men om han som oskyldig kunde bli mördad, vad stoppar då mig från att bli mördad.

Dagen efter samlas vi alla och har en minnesstund för honom. Det var så mycket folk som engagerade sig och blommor överallt. Ljusen var tända och vi lyckades skriva hans namn med dom. Killarna som betett sig iskallt så länge jag känt dom står och gråter . Kramar om varandra och försöker lugna ner sig själva från hyperventilerande. Stämningen är otroligt sorgsen och för första gången är vi alla relativt svaga. Första gången vi umgås utan att ställa till med bråk, umgås vi för att sörja en gemensam vän som avlidit.

Det dröjer inte länge innan planerna för att hämnas byggs på och alla kom överens om att vi skulle ge igen för hans skull. Men något skriker nej inom mig. Den här gången går det för långt och min sympati börjar komma ikapp igen. Jag har varit totalt iskall och okänslig i snart ett års tid men efter mordet plingade en klocka uppe i skallen.
Jag börjar ta avstånd från mina destruktiva vänner.

Bestämmer mig för att göra något helt annat och tar upp kontakten med en annan vän som inte var kaos. Vi bestämmer oss för att inte umgås i Stockholm utan tar oss mot Norrtälje för att umgås med nytt folk en gång för alla. Det var dags att växa upp.
Vi rör oss mot Täby och möter upp en tjejkompis som bor där. Hon har med sig flera av sina killkompis inkluderat hennes dåvarande pojkvän. Ingen av dom verkade vara stökiga och bråkiga, utan alla hade fötterna på jorden och kunde ha ett sansat samtal utan att spåra ur fullständigt.
Hade aldrig upplevt lugna killar som inte tog till med våld så fort man ifrågasatte minsta sak.

Alla vi sitter och umgås hemma hos en av killarna och lär känna varandra ett bra tag. Ingen har koll på klockan då stämningen är bättre än nånsin. Som dom tonåringarna vi var leker vi dom klassiska lekarna, "sanning och konka" bland annat. Det sitter lika många killar som tjejer i rummet som deltar i leken, förmodligen därför vi valde att köra den från början. När alla har kyssts, kramats, strippat, klätt av sig och vad nu alla konsekvenser kan innebära hamnar nästa konka på mig. Självklart vill dom att jag ska kyssa en av killarna så jag tar tag i hans ansikte och ger honom en kyss. Han släpper ifrån och skiner upp i världens leende och tittar chockat på sina vänner. Den största chocken för mig var att ingen hade med sig alkohol eller droger. Dom ville frivilligt umgås med varandra utan substanser i kroppen. Det var helt uteslutet ur min värld men den här gången var det verkligen trevligt.
Hans största chock var att en brud kysste honom, det sa ganska mycket om hur olika vi var.