Kampen i en ofrivillig värld

1.3 Separationsångest

I december somnar vår gammelmorfar in. Han var en av släktingarna vi hade uppe i Norrland så vi börjar planera för att åka upp och delta på begravningen.
Julen är snart här och ingen har pratat mer om skilsmässan. Vi började misstänka att den inte kommer bli av då det nu gått flera månader sen dom berättade det.
Pappa tog med mig ute i stan och köpte allt mamma ville ha, han ville verkligen kämpa för att hålla ihop familjen och få ha kvar sin fru.
Släkten samlades hos oss på julafton och vi hade en jättefin jul. Den mysigaste på många år faktiskt. Det kändes som allt hade läkt igen. Jag mådde fortfarande inte helt hundra sen ångesten i oktober kom tillbaka. Men desto längre tiden gick och skilsmässan inte blev av så mådde jag bättre. Jag kanske bara övertänkt allt.
Även på juldagen hängde vi alla i hela släkten, fast hos mormor och morfar. Fler klappar öppnades och mängder av julmat serverades. För första gången på flera år kunde jag se min pappa och farfar vara lyckliga och komma bra överens. Det här kunde bli en nystart för oss alla. Äntligen kunde vi andas ut och luta oss tillbaka efter höstens motgångar.

Kvällen innan vi ska ta bilen upp till Norrland går jag till köket för att värma min värmekudde då jag fryser mycket på nätterna.
Men i köket sitter mamma och pappa i kökssoffan, pappa stirrar ner i golvet och mamma tittar på honom. Jag märker att något är fel men dom kanske bara har ett litet tjafs. Pappa kanske inte vill åka med imorgon, han brukar ångra sig med sånna saker.
Som förväntat går bilen till Norrland utan pappa. Alla vi andra i familjen åker men han förblir hemma.
Bilresan är lång och det är meter av snö ute. Kylan tränger sig in i varenda millimeter på kroppen. Vi handlar den mat vi kommer behöva ha i stugan under dessa dagar innan vi beger oss till stugan. Där packar vi upp våra saker, bäddar sängarna, fixar middag och alla våra släktingar kommer över för att välkomna oss och umgås innan begravningen som skulle vara dagen efter.

Begravningen var fin men sorglig. Så brukar begravningar vara. Jag insåg också hur många släktingar jag har som jag inte ens visste om. Fullt av kusiner och sysslingar utspritt i hela Norrland kändes det som.
Vi satt länge och fikade efter ceremonin. Biskvier och kaffe tog sin plats i buken om man säger så.
På kvällen samlas vi alla på den enda krogen som finns i den lilla byn uppe i norr där vi alla nu samlats. Vi sitter där ett tag och njuter av middagen ihop. Pratar minnen vi haft med gammelmorfar och pratar med släktingarna man inte träffat på länge.
Trots den sorgliga dagen så var stämningen ändå fin och härlig.

Kvällen innan vi åker ner till Stockholm igen sitter vi och packar ihop alla väskor, bäddar av sängarna, äter den sista måltiden och umgås. Jag ställer mig och diskar allt porslin vi använt under vistelsen för att lämna stugan ren och fräsch.

- Jag undrar hur lägenheten ser ut
Säger Greta som helt plötsligt står bakom mig.

- Vilken lägenhet?
Ifrågasätter jag för jag förstår inte alls vad hon babblar om.

- Den som mamma har hyrt eller va?
Svarar hon som om jag vetat det sen flera år tillbaka.

Jag stänger av kranen och frågar mamma vad Greta pratar om. Mamma förklarar att hon hyrt en lägenhet på Sankt Eriksplan och att hon kommer flytta dit när vi kommer hem igen.

- Varför vet inte jag det här?
Frågar jag irriterat.

- Vi pratade ju om det under bilresan
Svarar hon och jag inser att hon förmodligen har rätt. Men jag hade bara suttit med hörlurar hela resan och inte varit delaktig i samtalen.

Jag vet inte alls hur jag ska reagera. Allt var precis som vanligt igen och nu flyttar hon från pappa på riktigt. Det jag aldrig trodde kunde hända, det händer.

Bilen packas tidigt morgonen därpå och jag vill inte ens prata med någon så ledsen och arg jag var.
Vi säger hejdå till alla släktingar och lovar att vi kommer tillbaka snart, men innerst inne förstår jag att det inte kommer bli förrän om flera år.
Vi rullar ner mot Sundsvall. Mamma gråter och jag gråter. Snön bara öser ner och man känner i luften hur själen sugs ur kroppen.
Framme i Sundsvall går vi in för att äta lunch och aptiten har försvunnit igen. Klarar knappt av att ta några tuggor. Jag var helt förstörd.
Mamma försöker samla sig för att berätta för mormor och morfar att hon flyttat från pappa. Vi får fram orden men inom en sekund sitter vi alla och bara gråter ut våra smärtor. Det var så hemskt att det skulle ske under sånna här omständigheter.

Sent på kvällen kommer vi fram till Stockholm och mamma frågar hur vi vill göra och vi beslutar oss för att åka till pappa. Antingen skulle vi stanna där eller bara hämta lite nya kläder.
Jag vrider om nyckeln och kliver in. Lägenheten är nedsläckt och knäpptyst. Det skriker depression i varenda atom. Jag försöker ropa på pappa men det är ingen som svarar och jag får genast panik. Tänk om han ligger medvetslös här någonstans, haft krampanfall när vi varit borta eller något. Hundra katastrof tankar hinner gå igenom min hjärna medan jag cirkulerar i lägenheten för att hitta pappa och jag mentalt förbereder mig på att jag ska hitta honom medvetslös då han inte svarar mina anrop.
När jag öppnar dörren till hans sovrum ser jag ingenting först. Men när jag tänder lampan ser jag hur han ligger på rygg med sin vita morgonrock på. Han stirrar upp i taket och blinkar inte ens.
Mitt hjärta slår snabbare då han inte säger ett enda ord eller rör på sig. Men han vänder tillslut på huvudet och tittar på mig. Vi säger ingenting till varandra utan står bara och glor.
Han ser helt förstörd ut.

- Åk med mamma
Säger han till mig och ber mig sedan stänga dörren igen.

Jag packar ihop lite av mina kläder och produkter jag kan tänkas behöva några dagar framöver. Gråtandes på golvet sitter jag och viker mina plagg för att lämna min pappa ensam i lägenheten, jag visste inte alls vad jag skulle göra. Helt plötsligt kändes det som att allt var mitt fel.
Vi hoppar sen in i en taxi och vi åker till lägenheten mamma hade hyrt och det kändes extremt konstigt att komma in där. Inse att det här skulle bli mitt hem nu. En tvåa i Vasastan.