Kampen i en ofrivillig värld

1.4 Dödsmässa

Det är den 23 januari. Jag hade sedan 20 dagar tillbaka bott hos pappa istället för jag förstod att han behövde mig. Han kunde inte vara ensam.
Pappa, jag och Greta satt och åt middag. Greta babblade på om något som ingen förstod sig på som vanligt, men vi gjorde vårt bästa för att engagera oss i samtalet.
Vi sitter och äter ett bra tag och pappa dricker vin till maten. Skilsmässan kommer knappt upp som samtalsämne utan vi försöker bara prata om helt andra saker. Stämningen var redan tillräckligt deppig så vi behövde inte kasta mer bensin på elden.
Pappa blir tystare och tystare under kvällen. Glas efter glas hälls upp och han försvinner iväg i sina egna tankar.  Han tar ett djupt andetag innan han säger:

- Jag kommer inte orka det här, jag klarar det inte
Sen tar han med sig vinet till sovrummet och stänger igen dörren. Så har han aldrig gjort förut. Han dricker knappt alkohol.
Jag drabbas av fullständig panik på en sekund. Pappa hade stesolid utskrivet och jag visste att dom låg i sovrummet. I mitt huvud tolkades allt som att det är nu pappa dör. Han kommer ta livet av sig nu. I och med att pappa var hela min värld blev jag helt förstörd inombords och då bestämde jag mig.
Om pappa dör, så tar jag livet av mig.

Jag släcker ner i rummet. Tar av mig smycken och lämnar allt som betyder något på mitt sminkbord. Försöker sedan ta mig ut från lägenheten för att familjen ska slippa se mig död. Bättre att dö utomhus.
Jag har ingen aning om vart jag ska eller hur jag ska gå tillväga. Frysa ihjäl? Hoppa från Västerbron?
Men när jag tänker efter ett tag till så kommer jag på den bästa metoden. Den som enklast kommer gå att genomföra just nu. Förblöda.
Väl inne i lägenheten igen så stänger jag in mig på mitt rum och skickar iväg texter till mina nära och kära. Där jag skriver hur jag mått och vad som har hänt för att sedan avsluta med ett farväl. Jag hade verkligen bestämt mig för att utföra det här.

Första snittet gör ont, men det ska inte stoppa mig från att slutföra det jag påbörjat. Inom några minuter fylls armarna med öppna sår jag själv valt att placera. Blodet sipprar ur snitten och mina tårar droppar ner i samma takt som blodet. Det blir en pöl av sorg tillslut.
När det börjat gå så pass långt att yrsel smyger sig på så bestämmer jag mig för att ringa mamma en sista gång, vilket jag också gör. Hon svarar mig och jag får bara fram ett hej innan jag hör sovrumsdörren öppnas. Min mobil rycks ur min hand och pappa börjar skrika i luren innan han lägger på samtalet.

- Du får inte prata med den där horan
Säger han innan han ger tillbaka mobilen och går tillbaka till sovrummet. Där satt jag, med uppskurna armar och blodpölar på golvet.
Men pappa hade ju inte dött. Så det betyder att jag inte heller ska dö. Jag börjar städa upp det kaos jag ställt till med och tvättar allt så gott jag kan. Det är svårt att stoppa blödningen och jag börjar få panik över det. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre.
När jag försöker stoppa blödningen kommer Greta in i rummet och frågar vad jag håller på med. Alla mina vänner hade ju försökt nå mig efter mina avskedsbrev men mobilen hade jag stängt av sen flera timmar tillbaka. Jag minns inte ens vad jag svarade Greta.
Det sista jag minns är hur jag satt i sängen innan det svartna för ögonen sen vaknade jag med kläder på mig dagen efter.

Den 24 januari, dagen innan min 14 årsdag. Packar jag väskan för att flytta till mamma några dagar. Jag säger inte ett ord till varken pappa eller Greta på morgonen. Äter inte ens frukost utan bestämmer mig för att bara fly därifrån fort. Jag kommer fram till skolan och blir överöst av kramar från alla håll och kanter.
Folk som knappt känner mig kom fram och kramades. Jag förstod ju varför men just där och då orkade jag inte. Jag ville ha min närmsta vid min sida.
Släppte ifrån mig alla kramar och sprang in i skolan för att hitta min närmsta vän, han som känner båda mig och min familj in och utantill. När jag ser honom så springer jag upp i hans famn och gråter tills jag tappar andan.
Det samlas orimligt många personer omkring mig och folk bara skriker. Folk gråter och skriker pågrund av något jag gjorde ensam i ett rum igår kväll. Jag visste inte att det skulle bli en sån här stor grej för alla andra. Tiden bara går och alla är helt förstörda. Mina vänner vägrar släppa mig och vill inte gå på sina lektioner. Jag ansågs ju vara självmordsbenägen, vilket jag absolut var.
Tillslut ingriper lärare från alla olika håll och kanter. Lärarna får bära bort elever och släpa dom in till lektionerna. Jag står bara och ser på det kaos jag själv ställt till med och jag känner hur ångesten kommer tillbaka. Nu fick jag skuldkänslor som aldrig kommer försvinna tror jag.

Kuratorn tar tag i mig och drar mig ner till skolsköterskan som lägger mig på en bår. Dom ställer frågor till mig och undrar vad som har hänt men jag kan knappt prata. Jag sluddrar bara fram ord för jag är så chockad av allt märkligt som bara hänt senaste dygnet.
Dom för tillslut ringa mamma då jag var alldeles för dålig för att ens vistas utanför mitt hem. Så jag blir hämtad och får stanna hemma.
Kan säga så mycket som att min 14 årsdag aldrig kommer glömmas bort.