Kampen i en ofrivillig värld

2.5 Hälsosam relation

Jag och killen från sanning och konka börjar träffas efter den dagen. Till en början ser jag mest det som tidsfördriv. Han var ju inte alls min typ rent personlighetsmässigt. Jag var fullständig kaos, knarkade, sov inte, var aldrig hemma, drack alkohol och hade levt som en riktig pundare senaste åren. Han hade knappt tagit ett halsbloss och hostade i närheten av mig när jag rökte.
Han kunde vara en kul person att umgås lite med ett tag, vi kunde ha lite sex kanske och sen går vi vidare med livet.

Men efter ungefär två månader börjar jag ändå känna något för honom. Jag hade inte ens kunnat tänka på en kille rent känslomässigt sen mitt ex lämnade mig. Men helt plötsligt cirkulerade bara han runt i mitt huvud.
Han blev förälskad väldigt snabbt och jag följde bara med i strömmen tills jag själv blev kär i honom tillslut. Det blev ett otippat förhållande när vi väl blev tillsammans.
Då jag precis flytt från ett umgänge som nu letade efter mig. Man kunde inte bara lämna ett sånt destruktivt umgänge utan dom måste hämnas på mig för att jag hade lämnat och gått vidare. Så jag var eftersökt, hade massa folk efter mig som ville skada mig.
Under våra första månader ihop spenderade vi mest tid borta i Norrtälje för att undvika bråken som kunde uppstå i Stockholm. Det var visserligen krångligt att ta sig enda dit flera dagar i veckan för att träffa sin kärlek.
När det gått ett bra tag insåg jag att et förmodligen inte fanns någon hotbild mot mig längre och vi kunde börja ses hos mig oftare istället för att pendla fram och tillbaka till Norrtälje.

Vår relation kändes så naturlig men ändå inte. Vi hade haft två helt olika uppväxter och hade olika värderingar och åsikter. Men till en början lyckades vi kompromissa våra personligheter på ett bra sätt och allt kändes så himla bra.
Jag skrev till honom varje sekund vad jag höll på med. Åkte jag buss så skrev jag vilken buss jag satt på, vem som satt bredvid och vilken tid den kommer fram. Det är ju så mitt förra förhållande såg ut. Att berätta allt i minsta detalj för sin partner.
Jag minns verkligen att han ifrågasatte mig och det här beteendet. Han tyckte det var ett sinnessjukt beteende, vilket det också var men jag trodde ju att det var så en relation skulle vara.

Vi växer tillsammans och för varje dag som gick kunde vi se vår gemensamma framtid komma framför våra ögon. Det dröjde inte längre än några månader innan vår relation blev så pass seriös. Vi kände knappt varandra när vi bestämde oss för att bli ihop. Det var ett förhastat beslut helt enkelt.

Under sommaren 2020 umgås vi med våra vänner en varm solig sommardag. Alla är på bra humör och har en jätterolig dag ihop. Vi går runt i olika butiker och hjälper varandra med kläder och outfits.
Hans vänner lämnar oss för att gå iväg en stund och vi sätter oss för att äta lunch. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, vår relation och våra familjer.
Efter ett tag kommer hans vänner dit och slår sig ner med sin lunch. Dom verkar hemlighetsfulla och sitter mest tysta ett bra tag. Vilket jag inte var van vid då dom alltid pratade högljutt och snabbare än vad man kan rappa.
Vår vän sträcker över en påse till min kille och han öppnar påsen och tar ut en ask. Han vänder sig emot mig och öppnar upp den lilla asken. Där i ligger en ring.

- Jag trodde du skämtade om det här
Säger jag och blir både rörd och osäker på samma gång. Vi hade pratat litegrann om att förlova oss på grund av religösa skäl. Men jag hade inte tagit det särkilt seriöst. Förlovning och giftemål hade mitt ex tjatat om i evigheter men han lämnade ju mig. Så min killes ord betydde liksom ingenting.
Han säger att han inte skämtar och ser mig in i ögonen när han frågar om vi ska förlova oss. Givetvis var det ett klockrent "JA" från mitt håll.

Visserligen hade vi inte varit tillsammans länge men känns det rätt känns det rätt och just där och då kändes det rent självklart.