Kampen i en ofrivillig värld

0.8 Pappas död (TW bilder)

Vi sitter i väntrummet på IVA. Mamma förklarar för mig och Greta exakt vad som hände och varför pappa ligger nedsövd. Det var inte förrän då vi förstod att hans hjärta inte slog och att läget var värre än förra gången. Nu var han ju kliniskt sätt död.
Pipen ekade i rummet. Siffror ändrades på maskinen som har koll på pappas hjärtslag och puls.
Danska eller norska sjuksköterskan ropar upp vårt namn och tillsammans med mamma och Greta går vi in till pappas rum. Min hand skakas om med pappas läkare som håller koll på pappa på natten om jag inte minns fel.
"Ni kanske blir rädda men detta är bara för att hjälpa er pappa" sa läkaren.
Innan han öppnade dörren och jag möts av min pappa liggandes i sjukhussängen. Han låg i koma. Sovandes djupt, endast maskinerna som hjälper honom med puls och hjärtslag hördes i rummet.

Greta och mamma går fram och börjar klappa på pappa. Alla är gråtandes och förstörda.
Jag står bara där helt chockad, vad ska man göra? Det här är ju en mardröm, det räcker fan med hjärnblödningen. Det är inte rimligt att det här händer.
Den norska eller danska sjuksköterskan kommer fram till mig.

"Är det ok?"
Frågar hon.

Jag svarar kortfattat och bestämt.

"Nej"

Hon tar då tag i min hand och leder mig in till personalrummet där hon hämtar ett glas vatten innan vi börjar vandra tillsammans i korridoren på karolinska. Längst bort möts vi av ett stort fönster med utsikt mot ombygget för nya karolinska. Där börjar vi prata om våra förhoppningar och att jag var intresserad av arkitektur. Hon tycker det lät kul och frågade en massor kring det.
Gåendes tillbaka till pappas rum andades jag hastigt och drabbades av panikångest. Jag försökte hålla mitt vattenglas men skakade så pass mycket att vattnet rann över kanterna.
Jag stack in mitt huvud till pappas rum och fick se honom. Det var fruktansvärt otäckt och jag tvekade fortfarande på ifall jag ska gå fram eller inte.

Hon ledde mig fram till pappa och satte sig bredvid hans säng.

"Den här är till för att vi ska hålla koll på din pappas puls och hjärtslag"
Sa hon och pekade på maskinerna som pep regelbundet.

"Det här är så din pappa får i sig näring"
Sa hon senare och pekade på droppställningen.

"Den här är så han inte biter sig själv och börjar svälja sitt blod"
Började hon och pekar på bandaget som de rullat ihop och lagt i mellan min pappas läppar.

"Resten är krångligt. Men du vet att, det här är det vi kan göra just nu"
Jag nickade och försökte förstå.

"Han kommer väl inte dö"
Hon kollade runt lite och mötte blicken med andra läkaren.

"Vi tror inte det. Han kommer nog klara sig"

Hon och andra läkaren omfamna mig och resten av familjen i en kram innan jag la ett brev och en present bredvid pappa som jag skrivit och gjort. Sen klappade jag hans hand innan jag gick ut därifrån och åkte hem med min familj.