Kampen i en ofrivillig värld

2.8 Utredningen

Mitt mående går upp och ner under flera års tid. Till en början fanns det kopplingar mellan ohälsan och olika incidenter, men nu rinner allt bara mellan fingrarna. Jag ser inget mönster längre och mitt mående tar en helt annan karaktär.

Sommaren och hösten 2021 låg jag sjuk i en depression och testade antidepressiva som bara fick mig att må sämre. Ångestdämpande mediciner blev frukost och jag försökte bara hantera ångesten som aldrig försvann. Jag var tvungen att avsluta mina gymnasiestudier på grund av min hälsa och det kändes jobbigt på så många olika sätt.
Från att ha varit en social tjej med massvis av vänner och saker att göra hade jag nu isolerat mig och tappat precis allt.

Under 2022 mådde jag bättre helt plötsligt helt utan anledning. Hela 2021 hade jag varit depressiv och gått igenom en stor sorg och nu kunde jag plötligt stå på benen igen.
Istället för att ångra mina val angående mina studier bestämde jag mig för att ändå bli något och bygga upp mitt liv bättre än någonsin.

I starten av 2022 bestämmer jag mig för att utbilda mig inom det jag upplever att jag är allra bäst på. Ledarskap och projektledning. I flera år har jag jobbat som ledare för barn och ungdomar och det var dags att skaffa sig en ordentlig titel när jag faktiskt drev en hel dansverksamhet på Kungsholmen. Att driva projekt och ha en målmedvetenhet är hela min personlighet. Stå framför publik, framföra idéer, hålla i event, styra och ställa är min grej och jag ville gräva djupare. Jag ville se hur långt jag kan gå.
I mars påbörjar jag min tjänst som publikansvarig på Sveriges Radio och det blev mina första arbetspass efter hela depressionen. Därefter kom en flod av arbete och karriär.
Jag arbetar under dagtid som servitris på en restaurang med många kunder under lunchtid. Där utvecklade jag att kunna arbeta under otrolig stress och press. På eftermiddagarna och kvällar höll jag dansklasser på verksamheten. Under helgerna utbildade jag mig och hade möten med mina ledare då och då.
Jag ville testa på fler yrken och utbildar mig till väktare under sommaren 2022. Det yrket älskade jag verkligen. Där kunde jag använda mig utav mina egna erfarenheter och jag kände mig behövd. Från att ha bemött hungriga lunchgäster till att bemöta fotbollshuliganer, drogpåverkade ungdomar och fyllon var en stor kontrast men både jobben är väldigt krävande rent psykiskt och stresstålighet är A och O.
Publikansvarig, danslärare, servitris och väktare räckte inte för mig. Så jag söker mig till Södersjukhuset och pausar mina andra jobb för att under sommaren bli anställd som avdelningsassistent på strokeenheten. Den främsta anledningen till varför vården blev ett alternativ var framförallt då jag är uppväxt på sjukhus och att jag läste vård och omsorg på gymnasiet och under tonåren haft extrajobb på äldreboende. Men att det fick bli avdelningen för patienter sjuka i stroke berodde på att pappa varit där och jag vet hur situationerna kan se ut.
Första dagarna var otroligt jobbiga. Det kändes som att jag fick uppleva barndomen på nytt varje dag. Jag kunde sätta mig i lunchrummet och gråta för det blev för mycket.
Det är stress på sjukhus. Det finns aldrig tillräckligt med personal och det är ofta att man inte hinner fånga upp anhöriga så det blev mitt fokus direkt. Varje gång anhöriga kom på besök tog jag all min tid till att sätta mig ner med dom och prata. Berätta vad patienten har ätit, druckit och hur statusen har varit. Jag kan svara på simpla frågor och bemöta deras känslor och tankar.
Jag som varit anhörig vet hur mycket det betyder när vårdpersonalen har tid att prata med anhöriga. Det gör väldigt mycket i läkningsprocessen och jag ville ge det jag kunde göra.
Men alla sagor har sitt slut och tjänsten på Södersjukhuset upphör när min kropp sagt ifrån.