Kampen i en ofrivillig värld

3.0 Förgiftningen

Dagarna går och ingenting blir bättre. Jag kan inte sova i egen säng utan sover bredvid min mamma i hennes säng. Jag äter inte och jag dricker inte, min kropp ser helt annorlunda ut och jag har rasat så mycket i vikt.

Vi testar att justera litium dosen och yrseln avtar en aning men det gör ingen större skillnad alls, jag är fortfarande lika dålig.
Dansen har jag alltid kunnat sköta oavsett vad som händer eller hur jag mår men nu var jag så pass skör att jag inte ens kunde ta mig dit längre. Ingenting underlättade för mig och ingenting blev bättre utan allt blir bara sämre och sämre.
Jag trodde att jag hade upplevt den värsta typen av depression och psykisk smärta men den här gången var allt så vidrigt på alla möjliga sätt.
Det går inte att ta mig till psykiatrin och därför klarar jag inte av att gå på mina möten och behandlingar. Jag klarar inte av att lämna blodprover eller att röra mig från hemmet.
Jag klarar mig inte längre själv utan behöver assistans varenda sekund av dygnet. Mamma kan inte jobba och behöver vara hemma med mig dag in och dag ut. Hon kan inte lämna hemmet under några omständigheter då jag nu blivit så pass sjuk.

Allt känns omöjligt och minsta sak går knappt att utföra för min kropp och hjärna är helt förstörd av all ångest. Jag lyckades tvätta mina kläder men dom blev liggande ihop skrynklades kvar i tvättkorgen i en månad innan jag började tänka tanken att lägga in dom i garderoben. Mina smutskläder låg kastade överallt för jag orkade inte lyfta ett finger. Det har gått en vecka sedan jag duschade senast och mitt hår är så smutsigt. Hela jag är smutsig och hela min omgivning är smutsig.
En morgon vaknar jag och behöver gå på toa, jag känner att det verkligen är akut och jag måste kissa. Men mina muskler har lagt av, jag är så smal att jag inte kan stå stadigt på benen och så fort jag reser mig upp svartnar det för ögonen i flera minuter innan jag kan gå vidare. Det är ingen idé att ens försöka resa sig upp så jag kissar i sängen, på riktigt alltså. Att byta lakan fanns inte i tankarna utan jag somnar om i mitt eget urin tills Greta kommer hem och får hjälpa mig. Jag som alltid brytt mig om hygien och alltid varit kliniskt ren längst kroppen. Jag hade tappat kontrollen.
Jag var isolerad från precis allt. Träffade inga alls och svarade inte ens i telefon, jag orkade inte prata eller lyssna. Att sova och bedöva mig själv med tabletter var det enda jag dög till.