Kampen i en ofrivillig värld

2.2 Psykopaterna

Jag och min bästis sitter inne i stan med våra vänner. Det är kväll och vi alla ska gå hem snart. Min kille har ringt mig tusen gånger och tjatar om att jag ska åka hem till honom men jag orkade verkligen inte. Kunde inte komma över det som hade hänt bara några dagar tidigare.

Det kommer fram några killar till oss och ber om en cigg. Vi börjar småprata men jag är tydlig från första sekund att jag har kille och inte var intresserad av något.
Dom är trevliga till en början och verkar mest intresserade av min bästis så jag sitter mest bredvid och lyssnar på konversationen.
Mina vänner behöver gå och jag sitter kvar och väntar på en annan kompis. Killarna stannar också.
Vi pratar om ytliga ämnen. Så som väder och vind ungefär. Inga djupa konversationer.
Efter ett tag börjar den ena prata om sitt kriminella liv och jag börjar bli riktigt obekväm. Han visar sina domar han sparat som PDF i sin mobil men jag försöker att inte ge ifrån mig reaktioner.
Jag försöker hitta bra anledningar att ta mig därifrån men då börjar han tjata om min Snapchat och jag vet inte alls hur jag ska ta mig härifrån. Han nästintill hotar mig att ge ut min Snapchat och jag förnekar gång på gång och förklarar att jag har en pojkvän. Han skiter i det säger han och börjar berätta om hur mycket bättre han är än min kille. Tillslut blir jag så skrämd och obekväm av situationen att jag bara ger ut min snap och går därifrån.

När jag sitter på bussen går jag givetvis in i min mobil och blockerar honom. Aldrig att vi kommer stöta på varandra igen. Men när han märker att jag blockerat honom börjar han terrorisera mig på alla andra sociala medier han hittat på mig. Han skriver att jag är den största horan han någonsin har träffat och kastar ur sig alla former av fula ord. Till en början ignorerar jag bara honom, han blev bara sur för att jag dissar honom tänker jag.
Han fortsätter skriva hotfulla saker hela vägen hem och nu börjar jag tappa det helt.
"Imorrn kommer det stå en vit och en svart bil utanför din port, du ska sitta i den ena och din kille ska sitta i den andra"
Nu fylls jag av panik och ringer min kille. Han går upp i varv direkt och söker upp en resa han ska ta till mig. Det var en vardag så tunnelbanan gick inte hela natten. Klockan hade blivit så pass mycket.
Jag går hem precis som vanligt och möter min mamma i dörren. Min mobil ringer i flera minuter och hon undrar vad som händer. Jag förklarar situationen så gott jag kan och hon tar mobilen och svarar. Han hotar även henne och säger samma sak, att imorgon kommer två bilar att plocka upp oss och att vi ska ligga i graven. Mamma tar inte honom på allvar förrän han säger att bilarna kommer komma till vår adress. Jag hade inte sagt vart jag bodde. Hon lägger på samtalet och säger:
"Jag kommer ringa polisen nu på riktigt"

Inom några minuter är en patrull i min lägenhet och förhör både mig och mamma. Jag är livrädd innerst inne för jag vet precis vad konsekvenserna blir om jag anmäler det här. Annars är jag skapligt lugn.
I samma sekund polisen lämnar oss så rusar min kille in i lägenheten. Han pratar en stund med mamma innan han kommer och lägger sig bredvid mig. Jag förklarar situationen och ber om ursäkt hundra gånger.

- Att han vill döda oss löser jag men att du ens pratade med en kille är det som gör mig arg
Säger han och jag får sånna extrema skuldkänslor. Allt var verkligen mitt fel. Han har ju rätt.
Dagen efter ligger han bredvid mig i sängen hela dagen och tar hand om mig. Jag får inte gå ut säger han.

- Jag behöver cigg så jag går ner till kiosken
Säger jag och börjar ta på mig skorna. Han stoppar mig innan jag hinner ut genom ytterdörren.

- Heidi ingen kille får andas nära dig
Svarar han och drar in mig i rummet igen. Han ger mig en lång förklaring till varför saker är som dom är och berättar vilka regler jag ska följa. Om jag inte lyder honom kommer han lämna mig.
Jag fick inte längre handla själv, en kille kunde ju stå i kassan. Att sitta i klassrummet i skolan existerade inte, jag skulle sitta ensam i korridoren eller med min bästis. Fick absolut inte åka kollektivtrafik längre, skulle jag någonstans skulle vår äldre vän skjutsa mig och om han inte hade tid så var jag tvungen att hålla mig hemma istället. Om jag absolut var tvungen att åka kollektivt och inte hade tillgång till en bil så åkte han med mig överallt.