Kampen i en ofrivillig värld

0.7 "Det är blod överallt"

Det är mars 2013.
Min morfar ville bjuda mig och min mamma på en skidresa till Sälen, vilket vi självklart tacka ja till.
Det var första gången Greta, Allan och pappa skulle vara ensam hemma flera dygn sen krampanfallet och hjärnblödningen. Det var nog något som mamma oroade sig för litegrann men inget som vi övertänkte eller gjorde en stor grej av. Allt hade ju varit lugnt med pappa sen ett år tillbaka nu. Det är mest Lenas död som sitter kvar och bearbetas för oss alla.

Vi sa hejdå till familjen och sa till Greta att hon inte skulle oroa sig för pappa och att inget kommer hända. Greta hade nojat ett tag inför resan.

Vi hade två jättebra och härliga dagar. Jag fick äntligen lära mig åka skidor och sista dagen kunde jag åka i dom brantare backarna, jag var så stolt över mig själv minns jag.

Vi åt fina middagar på hotellets restaurang och lyxig frukost på morgnarna innan vi tog oss ut i skidbackarna. Sista dagen var det så fint väder. Vi tog liften till toppen av berget, solstrålarna glänste i snön och det var helt perfekt underlag för skidor. På kvällen fixar vi oss för att äta middag på restaurangen sista gången.
Vi satt och njöt av middagen i flera timmar. Sammanfatta resan och pratade om allt möjligt.

Efter ett tag så gick jag och morfar till en butik som fanns där, vi ville köpa snacks för att sedan titta på mello. Det gjorde vi. Mamma satt kvar inne i resturangen och drack upp sitt kaffe, hon behövde säkert egentid efter att ha spenderat varenda sekund av dygnet i skidbackarna. Men sedan kom hon också till affären där vi var. Alla vi var taggade på mello och var så glada.

Vi ska precis gå ut från butiken när jag hör en svag ringsignal i mammas jackficka. Hon själv babblar på med morfar så jag rycker lite i henne och säger "Mamma det ringer" då tar hon upp mobilen och svarar med ett Hallå?
Jag hör bara min syster på andra sidan, hon typ skriker och gråter samtidigt det låter som hon har panik. Jag tänker direkt bara att nu har det hänt något kul, hon kanske fick en tidig födelsedagspresent av pappa, så jag börjar ju hoppa runt och blev helt hyperaktiv.
"Men ta upp honom och torka bort allt blod, jag ringer grannen och ambulans".
Säger mamma i panik och jag stelnar till direkt. Springer ut i fullständig panik och kastar allt snacks på parkeringen och sätter mig i en snöhög och bara gråter floder.

Gretas perspektiv:
Jag låg i kökssoffan och kollade på ett program på barnkanalen. Efter en stund kommer pappa in i köket och säger "Hej flickebarn" innan han en sekund senare går in i badrummet som ligger precis bredvid köket.
Det gick någon minut innan jag hör ett högt ljud från badrummet. Det lät precis som när man tappar en schampo flaska i badkaret.
Jag reser mig upp och leder stegen in till badrummet och där jag ser hur pappa ligger med pyjamas på sig med ansiktet ner i badkaret.
"pappa?" Säger jag med en svag ton.
Men han svarar inte så jag börjar skrika "PAPPA?!" och han svarar fortfarande inte.
Då inser jag att han har ett krampanfall och är medvetslös. I samma sekund ser jag hur det sipprar blod från hans huvud och näsa. Han krampar och därför ser jag hur blodet snart smetas ut på väggarna tätt intill badkaret och hur det bara rinner blod från hans ansikte.
Då reagerar jag och springer till hemtelefonen och börjar direkt slå en signal till mamma samtidigt jag sätter mig i Allans säng. När paniken är fullt igång hör jag hur Allan vaknar som då ligger och sover i mammas och pappas säng.
Mina steg leder in till mammas och pappas rum där jag sätter mig vid min bror. Jag försöker lugna ner mig för att kunna formulera mig detaljerat för mamma vad som har hänt. Men orden går knappt fram och jag gråter och skriker av skräck. Vi är tvungna att avsluta samtalet snabbt så mamma kan ringa en ambulans och grannarna.
Tankarna styrs för fullt och jag tänker hela tiden om pappa kommer upp helt blodig. Det blir ett stort skräckscenario i mitt huvud och jag kan inte släppa den tanken.

Jag vågar inte längre vara kvar hemma så jag tar mig ut i trapphuset där jag väntar på vår granne och där står jag i endast få minuter innan hon kommer.
Hon frågar hur jag mår och jag svarar att läget inte är bra. Hon går direkt in till badrummet och då går jag och ställer mig i vardagsrummet. Men jag kan se in i badrummet från vardagsrummet så jag ser precis allt som händer.
Jag hör hur hon börjar ropa min pappas namn gång på gång men han svarar fortfarande inte.
Bara sekunder därefter kommer grannens man, SOS livräddare, ambulansen och polis strax därefter. Det är fullt med folk i hela lägenheten och jag står i pyjamas med Allan i armvecket och försöker förstå vad som händer.
Tillsammans lyfter dom upp pappa ur badkaret och försöker sätta honom upp. Jag skymtar pappas ansikte men jag ser knappt att det är han. Ansiktet är helt trasigt och fullt med blod.

Det är upp till tio personer runt honom nu. Alla försöker ropa och få kontakt med honom men han är helt väck. Han reagerar inte på tilltal eller smärtstimulering och då blir läget riktigt akut på en sekund.
Polisen drar mig och Allan till köket. Det sista jag ser innan dörren stängs igen är hur personalen släpar ut pappa från badrummet ut i hallen. Sen stänger poliserna dörren och jag ser inget mer.
Polisen börjar fråga mig frågor om vad som har hänt.

På andra sidan dörren samtidigt:
Pappa släpas ut i hallen och det finns ingen puls längre. Hjärtat har plötsligt slutat slå och på en sekund ligger han nu på rygg och hjärt och lungräddning påbörjas direkt. Hans pyjamas rycks i delar och blodet forsar. Revbenen knakar tills dom bryts och personalen gör allt i sin makt för att få igång honom. Minutrarna går och ingenting händer. Hjärtat slår fortfarande inte och han har heller ingen puls.
Det har nu gått åtta minuter. Det är väldigt osannolikt att han kommer överleva, men ingen ger upp utan fortsätter kämpa. Tillslut får han puls igen men den här låg och han är fortfarande medvetslös. Inom en minut ligger han på en bår och ambulansen springer med båren i högsta fart ner till ambulansen innan han körs in som prio etta till karolinska.

Gretas perspektiv:
När alla åkt stannade mina grannar kvar väntandes på min mormor.
Jag ville bara lugna ner mig och tänka på annat för att inte gå sönder av rädsla och panik. Vi skulle ju bara titta på mello jag och pappa. Så jag gör som bestämt, jag slår på vår tv och ser hur eftertexterna rullar och mello har precis tagit slut.
När mormor kommit går mina grannar hem till sig och jag försöker somna. Men det är omöjligt pågrund av händelsen. Jag är skräckslagen.

Samtidigt i sälen:
Mamma har satt sig i hotellrummet och försöker förstå vad som har hänt. Hon ville åka hem direkt men vi kunde inte ta bilen då både mamma och morfar druckit ett glas vin. Bussarn var inställda pga Vasaloppet och snöstorm, även tågen var inställda pga snöstorm. Vi var alltså fast uppe i fjällen och hade inget annat val än att bara stå ut.
Jag satt kvar i snöhögar och upprepa för mig själv "Vad har hänt min pappa? Min lilla pappa" samtidigt som jag grät och grät. Morfar hittade mig och försökte lugna mig men jag bara skrek på honom.
Polis, brandkår, grannskapet, ambulanspersonal och anhöriga var hemma hos oss medan vi satt på ett hotellrum långt uppe i norr och var helt ohjälpsamma, vi kunde inte göra ett skit och det skaver än idag.

Vi gick upp vid 04:00 för att åka hemåt. Vasaloppet var samma dag så vi var tvungna att åka jättetidigt. Ingen hade fått en sekund sömn och vi var helt förstörda. Bilresan hem kändes som en evighet. Vi hade fortfarande inte fått någon som helst information om vad som hade hänt. Vi visste bara att han hade åkt till sjukhus.

Så fort vi kommer till Stockholm var det gasen i botten till karolinska och vi lämnar av mamma där. Greta fyllde nämligen år den här dagen så vi kände att vi behövde åka hem till Greta.
Jag och morfar kommer hem och möts av hela släkten i vardagsrummet. Det är en begravningsstämning i rummet. Ingen sa ett ord.
Jag kramade om Greta och bad henne berätta vad som egentligen hade hänt. Hon började berätta och jag blev helt chockerad. Varken hon eller jag visste ju att hans hjärta hade stannat. Vi tänkte att det här bara var ett vanligt krampanfall där han råkat slå i sig, därav allt blod.

Pappas perspektiv:
Jag hade precis nattat färdigt Allan och går förbi Greta i köket. Vi ska strax slå på melodifestivalen och titta på finalen. Innan vi ska göra det antar jag att jag ska leta efter något i badrumsskåpet men jag kan inte komma på vad jag kan ha letat efter. Jag står med högerfoten på badkarskanten och vänsterfoten på toalettlocket för att nå skåpet allra högst upp i badrummet.
Jag minns att jag plötsligt faller neråt men tänker att jag hinner ta emot mig.
Sedan övergår allt i hallucinationer.