Kampen i en ofrivillig värld

1.0 Ohälsan drar igång

Pappa fick komma hem några månader senare. Han fick ett anfall till i mitten av juni och det orsakade ryggskott, absolut inte lika allvarligt som tidigare anfall. Men det var lite jobbigt för han kunde knappt gå eller stå själv så det krävdes mycket hjälp av oss i familjen.

I mitten av sommaren när pappa hade ryggskott och var sängliggandes behövde mamma avlastning så jag och Greta få slappna av lite så mormor och morfar tog med oss upp till norrland där vi har många släktingar.

Det var super. Vi umgicks med alla våra släktingar och familjen vi har där uppe. Tiden man hade en knapptelefon som inte hade täckning uppe i Norrland så man kunde inte sitta och pilla med mobilerna. Man är i en stuga mitt ute i ingenstans, omringad av skog och granar. Terapi på många sätt om man vill komma bort från allt ett tag.

Allt var sjukt bra fram till en kväll. Vi kollade Allsång på skansen med släkten. Och jag började få ont i magen, helt utan anledning. Men i och med att jag alltid varit en orolig person som övertänker mycket så brukade jag få ont i magen när jag kände mig otrygg eller rädd. Men det brukade alltid gå över efter ett tag när jag fått min trygghet. Men den här gången blev det värre och ville inte ha något att äta efteråt när alla andra åt. Det hade aldrig hänt tidigare.
Vi skulle gå och lägga oss och jag fick mer och mer ont i magen, jag fick panik för jag var så rädd för att kräkas med tanke på min grova emetofobi som jag lidit av nästan hela mitt liv. Jag drack lite Samarin för det brukade hjälpa. Men det gjorde inte det. Jag gick och la mig, skakade av rädlsa och mormor lugnade mig.
Jag lyckades somna tillslut konstigt nog.

Jag vaknar två timmar senare, jag tror klockan var 01:45 ca. I ren panik flyger jag upp ur sängen och tror att jag ska spy vilken sekund som helst. Jag går fram och tillbaka i köket som är precis utanför sovrummet. Jag får mer och mer panik. Mormor vaknade och kollar på mig.
Från ingenstans spyr jag, rakt ut. Och jag börjar storgråta direkt. Då kommer mormor upp och hjälper mig. Jag spyr ännu mer. Och jag har aldrig varit såhär rädd i hela mitt liv. Det låter så jävla sjukt att vara rädd för att kräkas men det är min värsta mardröm och det är endast folk som själva lider av samma fobi som kan relatera.

Varje dag bortrest från mitt hem och trygghet var så hemskt. Jag kände mig så ensam, så rädd och så otrygg. Det var fruktansvärt. Ångestattackerna tid aldrig slut och dagarna var fyllda av tårar och panikkänslor.
Mamma skulle komma upp flera dagar senare men jag trodde verkligen att jag skulle dö.
Jag vågade inte äta något, ingenting alls. För om jag åt kanske jag skulle kräkas igen och den tanken gav mig panik. Så jag satte mig ner och började skriva upp exakt allt jag hade ätit senaste veckorna, för det var något av det som triggade fram att jag kräktes. På den listan stod ju allt med. Pasta, potatis, ris, kött, fisk, kyckling asså precis allt.
Jag slutade äta allt som stod på den här listan och det enda jag gjorde var att skriva. Skriva skriva skriva.

Några dagar senare får jag åka hem då jag har slutat äta och dricka vid det här laget. Jag hade inte ätit något under flera dagars tid och min kropp var helt slutkörd. Min syster och min mormor hade hunnit bli riktigt riktigt oroliga för mig. Dom sa till mig att om inte jag började äta igen skulle dom skjutsa mig till sjukhuset så jag fick dropp. Jag blev livrädd såklart men jag kunde bara inte äta, jag var för rädd för att jag skulle spy igen.
Min morbror och mamma fick tillslut åka upp till Sundsvall för att hämta hem mig och Greta. Resan kunde inte fortsätta och jag behövde bara åka hem och lättnaden över att ha återförenats med sin mamma efter flera dagar fyllda av oro och panik.

Hemma åt jag ingenting heller, jag mådde skit. Det tog mig flera veckor innan jag ens kunde tänka tanken att äta en vanlig måltid. Började med att äta lite varje dag och jag kom tillslut igång med maten igen.
Mamma och pappa skickade mig till Bup när skolan började igen för jag klarade inte av att gå till skolan för jag ville att mamma skulle vara med mig ifall att jag skulle kräkas i skolan eller hemma. Jag lämnade aldrig mamma och jag kunde inte äta någon annanstans än hemma.

Jag gick till BUP för en KBT för min emetofobi. Det var det svåraste jag gjort. Inte att jag sökte hjälp, utan att jag fick stå emot min rädsla. Och få min hjärna att tänka att "det där var inte så farligt". Man tar små steg i taget för normalisera det man är rädd för. Titta på filmer, äta olika saker och närma sig som rädsla istället för att springa ifrån den.
Jag fick titta på filmer, äta saker, undvika att tvätta händerna hela tiden, åka kollektivtrafik, vara hemma hos andra, sova över hos folk, vara i skolan en hel dag, äta tre stora måltider per dag osv.
Det var en riktig jävla kamp att ta sig igenom det där. Men jag gjorde det. Den bästa känslan var när min psykolog sa "Nu ses vi förhoppningsvis inte mer, lycka till!" Och sen kunde 12 åriga jag lämna psykiatrin i lugn och ro.

När saker och ting saktat ner och blivit mer lugnt, sjukhusbesöken hade minskat extremt mycket och för det mesta var det frid och fröjd i familjen. Det är då vi kan slappna av på riktigt.
Jag hade fortfarande problem med panikångest men jag kunde hantera den nu, att sova över, äta, vara i skolan, var utan mamma var inga problem längre. Det enda som återstod var att kunna kräkas.
Vilket jag faktiskt inte ens idag klarar av.