- 112 vad har inträffat?
Precis allt har inträffat tror jag.
- Pappa ligger i en blodpöl, skriker 6 åringen i panik.
- Han krampar och är medvetslös, säger hon med ettåringen i armvecket.
- Ditt dotter har genomfört självmordsförsök, kan ni komma...
Pappas perspektiv: Jag står på stranden i skymningen, det är varmt och stilla. Den varma luften smeker mitt ansikte och fötterna är nerborrade i den mjuka sanden jag står i. Alla barn och vuxna omkring mig skrattar och är lyckliga, vi befinner oss i ett magiskt paradis. I mina händer bör jag mina skor samtidigt som jag promenerar längst strandens yttre kant så vågorna kan vidröra mina solkyssta fötter. Jag rör mig förbi krogar och restauranger på stranden. Det är inbjudande musik, härlig stämning med avslappnande människor och jag blickar mig ditåt och hör hur vågorna bakom mig rullar in mjukt och förbarmande.
Heidis perspektiv: Mamma sitter på sidan av pappa när läkarna sakta drar ut tuben ur halsen som hjälpt honom att andas. Han ger ifrån sig ett obehagligt ljud men vaknar till som planerat. Han vaknade ju. Det var ju rena drömscenariot. Han var vimsig och kunde inte prata. Han kollade runt omkring sig och förstod säkert inte var han var någonstans. Vaknar man med massa maskiner och läkare runt om sig blir man ju relativt orolig och skrämd.
Vi åkte tillbaka till sjukhuset två dagar efter att han vaknat upp ur koman. Denna gång var vi hela familjen. Vi skulle äntligen få träffa vår pappa som vi trodde att vi hade förlorat. Jag sprang igenom korridoren för att hitta rätt rum. En läkare stoppade mig, mamma, Greta och Allan i korridoren.
"Ni ska hälsa på Nils va?" Sa han. Och alla vi nickade. "Okej, specifikt till er två tjejer, ni kan bli rädda. Det är fortfarande blod kvar och han kommer kanske inte känna igen er. Inget farligt men han är inte som vanligt" Sa läkaren och pekade in till rummet pappa låg i. Jag minns att jag nästan blev lite sur, varför skulle jag bli rädd för min pappa? Tog ändå till mig av läkarens ord för mitt eget bästa. Då jag drabbades av fullskalig ångest senaste gången jag hälsade på pappa. Men jag tittade in i hans rum och mötte hans blick. Han sa mitt namn och jag sprang upp i hans famn, vem sa att han inte skulle känna igen mig?
"Har ni åkt hela vägen från Sverige för att träffa mig?" Sa pappa till oss.
"Nej vi har åkt 5 minuter i bil?" Svarade jag.
"Går det så snabbt att åka från Sverige hit till Thailand?" Sa han frågandes och verkade extremt förvirrad.
Läkarna kom fram till oss och förklarade att han inte var riktigt klar i huvudet. Han var helt borta rent mentalt och trasig rent fysiskt av alla skador. Under koman hade han fått för sig olika knäppa grejer. Framförallt fick han för sig att vi befann oss i Thailand. Vi har ingen som helst koppling till Thailand och har aldrig ens pratat om Thailand. Men tydligen var han där när han låg nedsövd. Mamma tog med Allan och gick på ett möte. Så jag och Greta satt där ensamma med pappa. En sköterska frågade om vi ville ha något att fika eller äta. Vi sa ja såklart! Så jag och Greta följde med till fikarummet.
- Får pappa äta? Frågade jag.
- Ja men inte mycket och mjuk mat isåfall Svarade hon. Jag nickade. Hon visade mig vad som fanns i deras fikaskåp.
- Vad vill ni ha nu då? Sa hon och bad mig välja. Jag visste precis.
- Vi ska ha Earl Gray med mjölk, inget socker och kakor Svarade jag och la upp det på en bricka. Hon skrattade lite och sa att jag verkade bestämd. Sen frågade hon varför jag gillade just det teet.
- Nejmen det är ju inte till mig, det är till pappa Sa jag nöjt.
- Jaså? Svarade hon.
- Ja vill ni att han ska dö ännu mer? Han måste ha det här teet Sa jag till henne och hon skrattade till igen. Jag tyckte att allt kretsade kring det där teet och blev chockerad när hon sa att de inte serverat en enda kopp te till pappa. Han dricker flera liter te om dagen och vi kunde inte låta honom gå sin första vakna dag utan en kopp earl gray.
Vi gick tillbaka till pappa och man fick mata i honom teet med en sked. Annars spilldes allt bara ut. Han hade infarter i händer och armar. EKG på hela magen och sladdar exakt överallt.
Helt plötsligt kom en läkare och ville undersöka pappa.
- Jaså Nils, du har fått te? Och döttrar på besök Sa hon och satte sig bredvid honom. Han nickade mot henne.
- Varför har ni gjort hål i min mage? Och varför gömmer ni grejer i era skåp? Sa pappa plötsligt. Hon tittade frågandes på honom och undrade vad han egentligen snackade om.
- Ert bygge har kostat flera miljarder Sa han också och vi försökte bara ignorera vad han sa.
- Amulanspersonalen rev sönder hans pyjamasjacka Sa Greta till sköterskan och pappa höjer handen.
- Varför river ni sönder jackorna?!? Säger han bestämt och tror att han verkar hotfull på något sätt.
- Nej nu måste jag gå och träna Säger han därefter och börjar röra på sig. Sköterskorna får rätta till honom i sängen och säger att träningen nog får vänta tills han blir friskare.
Ingen förstod någonting. Läkaren fick varna oss för att han var lite vimsig. Men han själv lät jävligt bestämd och vi alla satt och skratta tillslut.
Tiden gick och vi besökte honom flera dagar i veckan.
Hoppla! Dieses Bild entspricht nicht unseren inhaltlichen Richtlinien. Um mit dem Veröffentlichen fortfahren zu können, entferne es bitte oder lade ein anderes Bild hoch.
Snart fick han komma hem igen efter flera veckor på observation.
