Kampen i en ofrivillig värld

1.2 September & oktober morgon

Den 2 september ringer farfar hem till oss på mobilen och berättar att farmor som varit dement under många år hade drabbats av en blodpropp i hjärnan. Hon låg sedan ett år tillbaka på ett äldreboende i Bromma. Farfar brukade hälsa på henne nästintill hela tiden. Men desto längre tiden gick desto mindre minns hon honom.
Jag hälsade bara på henne några gånger. Sista gången var i juli och då bestämde jag mig för att aldrig besöka henne igen. För det var inte längre min farmor som låg där, det var en helt ny person. En person jag inte känner. Hon fick inte ut orden längre.
Vi försöker ringa pappa och berätta för honom att hans mamma fått blodpropp, men han svarar inte. Han var ute och cyklade som han brukade.
Det tar knappt en timme innan farfar ringer igen och berättar att farmor somnat in. Pappa svarar fortfarande inte och vi hinner bli oroliga.
Men vi tänder vårt dödsljus. Ljuset vi bara tänder när någon gått bort. Efter ett tag öppnas ytterdörren och pappa traskar in. Han börjar prata om hur bra han cyklade och hur skönt livet hade blivit igen efter alla sjukdomar. Men leendet går ner i ett sorgset ansikte när han ser hur ljuset brinner framför mig och mamma.

- Din mamma har dött
Säger mamma och kramar honom.

Efter begravningen var det en vanlig fredag i oktober. Jag går till köket där jag börjar göra i ordning frukost till mig själv. Pappa sitter redan vid matbordet och dricker sin vanliga kopp te. Men han var väldigt off, pratade knappt eller såg mig i ögonen när jag försökte söka ögonkontakt.
Vi säger några enstaka ord till varandra och sedan sätter vi oss tillsammans ner på stolarna och jag börjar äta.

- Har du redan ätit?
Frågar jag pappa.

- Jag är inte hungrig
Svarar han.

Det blir tyst en stund innan han öppnar sin mun och säger.

- Tycker du det är bråkigt i familjen?

Jag svarar "Ehhh jaaa" som om det var självklart. Senaste tiden hade varit fullständig katastrof. Hela familjen hade haft tjafs och bråk dagligen över minsta småsak. Pappa hade blivit förändrad efter alla sjukdomar, mamma hade blivit utbränd, Greta och jag var fyllda av hormoner och jag hade min ångestproblematik.

Han säger sedan
- Skulle det vara bättre om jag och mamma skilde oss?

- Det väl inte jag
Svarar jag.
- Det är det mamma vill
Säger han och reser sig sedan upp för att lämna oss runt matbordet. Tog en sekund innan jag hörde hur dörren in till hans arbetsrum slogs igen.

Jag hamnade i chock. Mina ord fanns inte. Vad skulle jag säga? Mina föräldrar kan inte skiljas det funkar inte så. Mina vänner kan ha skilda föräldrar men jag kan inte det. Jag vägrar.
Mamma kommer in i köket och ser hur jag sitter och stirrar in i väggen. Hon har tårar i ögonen.
Jag och Greta vet inte alls hur vi ska reagera eller vad vi ska säga. Allt kändes så overkligt och som en mardröm.
Jag och Greta gick tillbaka till vårt rum. Utan att säga ett ord. Innan jag sa:

- Ja det var väl skit

Hon svarade med ett ja innan vi båda brast ut i gråt och slängde oss i varandras famn. Mamma hann komma in i rummet och det ändå hon gjorde var att krama om oss och sa att allt skulle lösa sig och bli bra igen. Det trodde inte jag på.

- Vart fan ska vi bo?
Brast Greta ut.

- Jag vet inte Greta inte
Fick vi som svar av mamma.

- Hade du tänkt att vi ska gå till skolan såhär nu eller?
Skrek jag och mamma verkade förstå. Vi fick ut på en promenad efter att vi lämnat Allan på förskolan för att prata ut, kunna förstå hur mamma har tänkt egentligen. Allt kom ju så himla plötsligt.

Under flera år hade jag och Greta delat rum men efter den här händelsen valde vi att flytta ihop i ett rum igen. Vi har alltid stått varandra nära men när livet blir svårt och kämpigt blir vi samma person. Vi började återigen sova i samma säng.
När vi var yngre bestod vår relation mest med konstant lek och bus. Men under den här perioden när vi insåg att vi kanske inte kommer bo ihop i framtiden så blev syskonrelationen mer på allvar.

Det gick ett par dagar efter att familjen chockats av mammas initiativ till en skilsmässa. Jag praktiserade hos mormor och morfar och på mellanstadiet i skolan. Dagarna gick och allt kändes helt normalt. Givetvis spökade rädslan för att mina föräldrar skulle separera i huvudet men det var inget som totalt tog över min hjärna.
Efter en lång sista dag på min praktik kommer jag hem och känner klumpen i halsen. Klumpen som kommer när ångesten tränger sig på. Det var nästan ett år sedan jag upplevde det här senast, men jag minns ju precis hur man skulle hantera hjärnspöket och tackla den vidriga känslan.
Jag lägger mig i sängen och försöker andas men det funkar inte, ångesten blir bara starkare. Jag ger det mer tid och försöker hantera det på egen hand i flera timmar. Men ångesten försvinner inte. Jag känner mig inte hungrig och helt plötsligt blir jag som förlamad i kroppen. Det går inte att röra på sig eller öppna ögonen. Hela kroppen blir kallsvettig och jag börjar få panik över att mina vanliga övningar inte fungerar. Är det här verkligen bara ångest?
När maten är klar får jag knappt i mig någonting utan bryter bara ihop i tårar. Inte haft problem med maten på flera år, men den här gången var det inte alls samma känsla som förut.
Det gick inte att äta överhuvudtaget och jag försökte tala om för mig själv att det bara är ångest men min magkänsla skriker emot.
Jag går och lägger mig för natten och ber till gud att morgondagen ska vara bra och att jag mår normalt igen, för ångest sitter ju bara i några minuter eller timmar.

Dagen efter vaknar jag. Med precis samma ångest och mår nästan ännu sämre.
Jag kan återigen inte äta något. Kroppen skriker nej till precis allt och jag är totalt orkeslös. Är det en förkylning som smyger sig på eller vad är det som händer i min kropp?
För att komma på andra tankar så åker jag och mamma ut till mormor och morfar. Om jag sysselsätter mig försvinner säkert den obehagliga känslan.
Vi kommer fram och jag mår fortfarande lika dåligt. Det bjuds på mat men jag kan inte ens titta åt det hållet. På hemvägen gråter jag bara och börjar oroa mig på riktigt för jag känner inte alls igen mig själv längre.
När middagen är serverad hemma så får jag ändå ner måltiden i magen och blir överraskad över det. Nu verkar det som allt dåligt bara försvann, vad skönt.

Det var den största lögnen jag nånsin dragit för mig själv i hela mitt liv.