Love is the only way ❤️ the fooo

Kap 76 ~ en fruktansvärd olycka

Felix perspektiv ~
Jag hinner inte ens reagera innan hon ligger på marken.
"NEEEEEJ!!!!" Skriker jag ut och springer så fort jag bara kan mot henne.
"Herregud!!!"
"Julia!" Hör jag dem bakom mig skrika. Alla kommer fram.
"Hallå!! Gör något!!! Hjälp henne!" Skriker jag. Tårarna bara rinner. Katia puttar bort mig så att hon själv kommer fram.
"Oscar du ringer ambulansen, NU!" Säger hon högt och bestämt och pekar med hela handen på Oscar. Han gör som hon säger och tar fram mobilen.
Jag vet inte vad jag gör jag bara skakar.
"Men flytta på er!" Skriker jag till Katia och Daff som gör så att jag inte ens ser henne. Jag känner hur nån tar tag om mig bakifrån och drar bort mig längre bort ifrån henne. Jag skriker så högt jag bara kan och drar med alla krafter jag har för att komma fram till henne men Ogge är starkare. Jag skriker bara ännu mer och min hjärna går på högvarv. Tårarna rinner och jag kan inte ens tänka klart.

Oscars perspektiv ~
Jag förflyttar mig snabbt till Felix. Han är helt galen. Han skriker och drar och gråter som bara den. Jag gråter också.
"Felix lugna ner dig, ambulansen kommer ta det lugnt."
"HON KROCKA MED EN FUCKING BIL!" Skriker han och drar och hoppar och gör allt för att komma loss ur greppet som Ogge har om honom. Tillslut ger han upp och faller ner på marken. Han bara gråter och gråter. Skakar och skakar. Ambulansen kommer direkt och ut kommer fyra stycken med gula overaller på sig. Katia och Daff flyttar sig snabbt. Katia kommer till oss med handen för munnen, hon gråter också. Ogge ger henne en lång kram.
"Felix, det kommer bli bra okej. Hon ska åka in till sjukhuset." Säger hon och sätter sig ner på huk framför honom.
"J..ja..ja..jag ska..me..meed" stammar han fram och torkar ögonen och ställer sig upp. Katia kollar på mig och sen tillbaka på honom.
"Felix.." Säger hon lugnande. Han kollar upp på henne med tårar i ögonen.
"Det är bättre om du åker med mig dit. Du är för uppspelt och hon måste få det lugn och ro. Okej?" Han skakar ivrigt på huvudet.
"Jag ska va med henne hela tiden! Jag ska va lugn" säger han och kollar sen upp på mig.
"Jag vill åka med Oscar." Katia kollar på mig. Jag nickar sakta.
En ambulans kvinna kommer joggandes mot oss.
"Hon måste in på sjukhuset direkt. Vi vill inte mer än att två åker med oss i bilen. Vilka är de närmaste.?" Säger hon stressat men ändå lugnt.
"Det här är hennes kille. Och jag är hennes bästa vän." Säger jag och pekar först på Felix. Felix ställer sig upp bredvid mig och torkar kinderna. Hon kollar medlidande på oss.
"Häng med" säger hon snabbt och vi följer direkt efter henne. Julia håller precis på att lyftas upp på båren. Hon blöder från pannan och har slangar i armarna. Jag hör hur Felix brister och tår efter tår rinner ner för hans kinder. Jag lägger armarna om honom och drar in han i en stor kram. Dom skjuter in Julia på båren.
"Kom med här killar. Ni får sitta här." Säger hon och pekar på två nerfälldbara stolar.
Hon kommer mot oss och lägger en filt runt Felix.
"Vad heter du?" Säger hon och ger mig en filt också.
"Felix" snyftar han.
"Vet du vad Felix. Vi gör allt vi kan för din flickvän nu så du får sitta här med.." Säger hon och kollar på mig.
"Oskar" säger jag snabbt.
"...Med Oskar, så sköter vi detta. Du kan lugna ner dig." Säger hon med en lugn röst. Dörrarna stängs och vi känner hur bilen börjar rulla.
"Hur gamla är ni och Julia?"
"Jag är 97:a och dem är 98:a" svarar jag.
"Kommer hon bli helt frisk?" Frågar Felix oroligt.
"Vi gör allt vi kan" svarar hon. Jag lägger handen om Felix.
"Felix" hör vi Julia slumra. Felix tar genast hennes hand.
"Jag är här gumman, det kommer gå bra" säger han lugnt. Vart han fick den lugna rösten ifrån fattar jag inte för än så länge har han varit helt förstörd när han pratat. Hon blundar fortfarande men jag ser hur hon tar hårt tag i Felix hand. Han kramar om den med båda hans händer och jag ser hur tårarna rinner ner för hans kinder. Jag stycket han över ryggen.

Så fort vi är framme så blir det bråttom. Hon lastas ner och sen springer dem med henne på rullbåren. Vi följer tätt efter. Det kommer kanske 5 från personalen på akuten och alla samlas runt Julia. Vi ser henne inte längre men joggar efter. När de kommer till ett rum där hon körs in blir vi stoppade.
"Ni får sitta utanför" sa dem och stängde sen dörrarna snabbt. Vi slog oss ner bredvid varandra. Felix lägger armbågarna i knäna och huvudet i händerna.
"Jag är så jävla rädd Oscar." Säger han. Jag sätter mig närmare honom och lägger armen runt han.
"Det kommer ordna sig" säger jag.
Katia,Ogge och Daff kommer springandes längre bort i korridoren.
"Hur är det med henne?" Säger dem andfått.
"Vi vet inget än." Mumlar jag.
"Vi har ringt Julias föräldrar. Dom är påväg hit på direkten. Vi har ringt dina föräldrar också Felix. Dom kommer hit senare." Säger hon och stryker Felix på huvudet.
"Oscar, dina föräldrar vet också vad som hänt" Säger hon och jag nickar.
Julias föräldrar kommer snabbt och kramar om oss alla.
"Felix gubben kom hit." Säger Julias mamma och Felix ställer sig upp och kramar henne. Han gråter mot hennes bröst.
"Det kommer gå bra" säger hon lugnade.
"De..det va mitt fel. Hon va på andra sidan vägen och det va jag som räckte ut armarna mot henne. Om jag inte hade gjort det skulle hon inte gått över vägen o..och..." Säger han men hans röst brister och han bara gråter ännu mer men vi alla protesterar.
"Det va absolut inte ditt fel" säger jag och ställer mig upp bredvid honom.

Timmar går. Ogge Katia och Daff åker hem. Vi får inte reda på något och om vi skulle få gå in skulle vi ändå inte kunna gå in allihopa. Det springer ut och in sjuksköterskor men ingen säger något till oss. Felix somna mot min axel och det gick inte många sekunder innan jag själv sov också.
Efter fyra timmar kom det äntligen ut en man med vit lång rock och kolla på oss. Vi alla ställde oss upp snabbt.
"Anhöriga till Julia?" Vi alla säger ja och nickar.
"Vi har inte fått någon kontakt med henne. Hon fick en rejäl smäll och har en rejäl hjärnskakning. Revben är brutna och vänstra foten är också bruten. De alla är skador som kommer repareras. Men det vi är rädda för är hjärtat. Tyvärr ger det oss inga goda tecken på att hon kommer klara sig igenom detta. Hon fick en sån rejäl smäll att hjärtat är skadat och det är allvarliga problem."
Julias mamma börjar gråta och doktorn kollar ledsamt på henne och jag känner själv hur mina kinder blir blöta.
"Vi gör såklart allt vi kan för detta och det hoppas jag att ni förstår. Men med såna allvarliga problem som hjärtat så finns det inte mycket vi kan göra mer än vad vi redan har gjort. Vi har som sagt inte fått någon kontakt med henne. Det senaste hon sa va "Felix..." Säger han och kollar på mig "...I ambulansen. Allt ligger nu i hennes händer om hon orkar ta sig igenom detta."
"Får vi se henne?" Säger Felix med en skakig röst.
"Ja ni kan få kika in till henne men inte mycket mer än så. För att hon överhuvud taget ska ha en chans att vakna upp så måste hon ha det ytterst lugnt. Allt ligger i hennes händer och det är hon som kan vakna upp igen eller somna in. Vi vet inte vad eller när... Ni får inte lägga någon tyngd på henne. Inte kramas eller något sånt då revben är brutna och hon har en så tung hjärnskakning."

Felix perspektiv ~
Jag tror inte på det han säger. Jag vill inte tro på det han säger. Jag kollar tomt framför mig. Biter mig i läppen. Tårarna får jag inte stopp på. De bara rinner och rinner. Jag skakar. Oscar tar tag i min hand med båda hans händer. Han kollar in i mina ögon. Jag ser hur hans tårar lämnar hans ögon en efter en. Han ger mig tillslut en kram och jag kramar om honom hårt. Lägger huvudet mot hans axel och bara gråter. Han lägger sin ena hand på mitt bakhuvud och den andra stryker han mig på ryggen med. Jag kunde inte ens ha den tanken i mitt huvud. Det gick bara inte. Det sista hon har sagt va mitt namn. Men nu. Nu kan hon dö. Hon kan dö närsom. Dö.