Love is the only way ❤️ the fooo

Kap 78 ~ otålighet

Jag kollar otåligt på klockan, 04.21. Jag vet inte hur många gånger jag har somnat men vaknat igen. Varje gång vaknar jag av smällen. Jag ser den framför mig. Jag ser Julia som kommer mot mina utsträckta armar. Sen kommer smällen och jag vaknar andfått. Jag suckar. Det är inte ens någon idé att låsa upp telefonen. Jag har redan uppdaterat Instagram och Twitter hur många gånger som helst och inget nytt har hänt. Jag vänder på mig i soffan och blundar för att jag mer än allt just nu bara vill somna så att jag kan vakna igen och det är morgon och vi kan gå in till Julia. Det va så han sa, läkaren. Att vi fick komma in till henne imorrn igen. Jag vänder på mig igen otåligt. Det är som kaos i huvudet. Jag ligger bara och tänker och tänker och på det sättet kommer jag aldrig kunna somna. Jag suckar men kommer sen på tanken att mina iPhone hörlurar ligger i min jackficka. Jag reser mig upp och går försiktigt mot klädhängaren som finns i rummet. Det är kolsvart så det tar ett tag innan jag för det första hittar min egna jacka och för det andra hittar rätt ficka. Tillslut fångar jag upp dem och går tillbaka till soffan. Ännu en irriterad suck kommer ur min mun när jag inser vilket trassel det har blivit. Som vanligt. Med hjälp av mobilljuset så får jag efter några minuter bort trasslet iallafall och jag stoppar in dem i luren och öronen. Går in på Spotify och börjar spela min spellista med Ed. Jag lägger sen ifrån telefonen och lägger mig ner och blundar. Igen. Men denna gång blir jag mer avslappnad. Det blir jag alltid när jag lyssnar på hans låtar och det är det sättet som får mig att koppla bort från allt annat. Mina ögonlock blir allt tyngre och tyngre.

Nästa gång jag vaknar är klockan 08.36. Jag kollar genast upp för att se ifall mamma och Julias mamma är kvar. Det är dom. Men dom ligger och små pratar. Jag tar ut hörlurarna.
"Godmorgon Felix" säger Julias mamma och ler medlidande år mig.
"Har du sovit mycket?" Frågar mamma där på.
"Inte mycket alls, vaknat 1000 gånger" suckar jag. Mamma ler medlidande och sätter sig på soffan där jag ligger och hon drar handen genom mitt hår.

Vi klär på oss, eller aa eftersom att jag inte direkt har nått val vad jag kan ta på mig då jag bara har ett par byxor och en tröja från igår. Jag sov bara i kallingar. Vi får gå till en slags matsal där det finns ett café. Vi köper oss varsin macka och jag tar varm choklad till. Jag är mest tyst under hela frukosten. Svarar bara kort om jag blir tillfrågad något. Runt om oss sitter det förvånansvärt många personer. Vissa har vita sjukhusskjortor på sig. Vissa sitter i rullstol. Vissa sitter med kryckor. Det finns alla åldrar i detta rum. Det finns även många som sitter som oss i vanliga kläder. Personer som är anhöriga och är med personer de älskar som råkat hamna här på sjukhuset. Men det finns även de som sitter som vi. Som sitter och bara väntar på att få besked om hur det ska sluta med den som man älskar.
Mackan som jag äter va faktiskt förvånansvärt god. Kanske är det för att jag inte har ätit något de senaste 20 timmarna. När vi är klara så går vi tillbaka till vårt lilla rum. Det finns inte mycket mer att göra liksom. Vänta och vänta.

Tillslut så åker mamma hem. Hon försöker få med mig men jag vägrar. Aldrig att jag lämnar Julia här. Nu är det alltså bara jag och Julias mamma här. Men det är inget jag tycker är jobbigt eller så. Snarare det bästa. Julia älskar hennes mamma och jag förstår varför. Det gör jag också. Så jordnära, så omtänksam och lugn. Precis det som Julia har ärvt av henne. Eller ah, lugnheten vet jag inte direkt om Julia ärvde men men hahah. Men man ser helt klart att Julia är hennes dotter. Så lika. Både personligheten och utseendet.

Helt plötsligt knackar det på vår dörr och Julias mamma öppnar den genast. Där står doktorn som vi pratade med tidigare. Jag ställer mig upp bakom Julias mamma och kollar på doktorn som kollar på oss med en allvarlig blick. Mitt hjärta börjar slå 100 gånger snabbare.
"Jag måste tyvärr meddela att det inte ser så bra ut för er dotter. Vi har verkligen gjort allt vi kan men hon ger oss inte ett enda täcken på att hon ska vakna upp. Men ni får gå med mig nu så får ni vara i samma rum som henne" säger han och kollar allvarligt på Julias mamma. Jag stelnar till. Detta är inte sant.
Vi följer efter honom och jag ser hur tårarna rinner ner på Julias mammas kinder. Jag lägger min arm runt hennes axlar och nu börjar hon gråta på riktigt. Jag stannar oss och ger henne en stor mjuk kram som hon kramar hårt tillbaka. Konstigt nog kommer det inte ut några tårar från mina ögon. Det går bara inte. Vi går in genom dörren och ser Julia ligga där. I precis samma position som förut och lika blek. Vi sätter oss ner bredvid sängen och jag lägger handen på hennes arm. Julias mamma bara gråter och min andra hand har jag på hennes axel.
"Du är en så sjukt fin person Felix. Jag förstår att Julia älskar dig" säger hon och jag ler och kramar om henne. Det betyder så mycket att hon säger så.
"Jag måste ringa familjen." Säger hon och går sen ut ur rummet.
Jag suckar. Tar tag i telefonen och skriver till Ogge. Jag skriver att jag vill att han ska komma. För just nu behöver jag en Ogge kram.