Havets hemligheter

Kapitel 1 Fotot

Jag vaknade av att alarmet på väckarklockan ringde. Usch, jag hatade den där gamla klockan, jag ville bokstavligt talat strimla sönder den. Den lät en så enformig och skrällande signal. Sakta satte jag mig upp i sängen och slog till klockan så hårt jag kunde, i hopp om att den skulle gå sönder, men det gjorde den förstås inte. Varför skulle mina föräldrar tvinga mig att ha på alarm på lovet?! Även om skolstarten var om en vecka, så borde man väl passa på att sova ut när man kan. Jag suckade tungt, gnuggade gruset ur ögonen och kollade vad klockan var. 6:30.

- För tidigt, mumlade jag för mig själv och kröp ner under det varma täcket igen. Azzå, det var ju typ tortyr att väcka folk tidigt, jag gillade verkligen inte den där obekväma känslan på morgnarna om man blivit väckt för tidigt. Jag slöt ögonen.

- Marina, har du försovigt dig? sa mamma lungt, och smekte mig över ryggen, klockan är ju 7, fortsatte hon.

- Nej, sa jag irriterat.

- Men gå upp då! sa mamma och gick ut genom dörren till mitt rum.

Jag ställde mig trött upp, tog av mig mitt tunna nattlinne och satte på mig en turkos bikini, sedan trädde jag en fjäderlätt vit, knälång klänning över mig. Det hade under sommarlovet blivit som en vana för mig att ha badkläder under mina vanliga kläder, eftersom vi gick till stranden typ varje dag. Jag borstade lätt igenom håret, gick ut till köket och satte mig på min plats. Precis när jag skulle hälla upp yoghurt så harklade sig pappa. Jag tittade nyfiket upp.

- Jo... började mamma.

- Vad är det? sa jag undrande.

- Jag vill inte såra dig, Marina, men vi kommer att flytta härifrån, fortsatte hon. Nej, det kunde inte vara sant! Vi bodde ju i vårat drömhus, på en plats vi aldrig skulle vilja skiljas från!

- Snälla säg att det fortfarande är nära havet! småskrek jag.

- Det är i stan, inte så nära havet, men mamma har hittat ett toppenjobb där, sa pappa med en lugnande gest.

- Jobb? röt jag, vi kan väl fiska för att få mat, istället för att slösa pengar på affärsmat! Jag reste mig hastigt upp från min stol.

- Marina snälla, sa mamma. Jag sprang in i vardagsrummet och slängde mig i soffan. Sedan tog jag en kudde och kramade den för att kunna torka tårarna med.

Mamma och pappa kom in i vardagsrummet.

- Gå, sa jag tyst, men de gick inte iväg för det.

- Ni kan aldrig ta mig ifrån den här platsen, snyftade jag. Jag reste mig upp och gick till bokhyllan där ett familjefotografi stod.

- Om ni flyttar så splittrar ni familjen, för jag stannar kvar här, sa jag och slängde plötsligt familjefotot på golvet så att glaset sprack.

- Marina! utbrast mamma. Jag tog upp fotot, sprang ner för trappan och ut ur huset. Medans jag sprang så rev jag sönder familjefotot. Jag sprang mot de stora klipporna, brevid stranden.

Väl framme så klättrade jag skakigt upp till den högsta punkten bland klipporna.

- Jag hatar er! skrek jag och slängde iväg bitarna av fotot. Bitarna blåste iväg med vinden, landade i havet och sköljdes sedan bort av en våg. Jag vet att jag hade överreagerat med det där med flytten, men mina föräldrar verkade inte förstå hur mycket jag älskade den här platsen.

Jag suckade och drog fingrana genom håret. Hur skulle det här sluta?

- Marina, hörde jag pappas röst säga. Jag vände mig om och där stod mina föräldrar med bistra miner. Det jag väntat mig var en utskällning, men ingen pratade mer om det som hänt på resten av dan.