Havets hemligheter

Kapitel 10, Djupet

- Varför sa ni inget? skrek jag till mina så kallade "vänner".

- Sa vad? frågade Llyr förvånat.

- Ni vet varför vi är här och hur snäckan påverkar mig! skrek jag, fast inte lika högt den här gången. De alla såg på mig med sckräck i blicken.

- Vi ville bara hjälpa dig, sa Pearl tyst.

- Inte mycket till hjälp, muttrade jag. Varför gjorde de såhär mot mig så här från början? Även om jag älskar havet så betyder de inte att jag vill leva med havsfolket hela livet och aldrig träffa min familj igen. Och om jag valde siren så kanske jag behöver döda folk och det är inget jag vill göra.

Jag satte mig långsamt ner med ryggen lutad mot husets vägg. Om jag hade kunnat så skulle jag nog gråta. Men det märktes ju inte eftersom vi var under vattnet. Delmar satte sig bredvid och smekte min axel. Jag tyckte faktist om honom. Azzå, mer än bara vänner. Men just nu så ville jag inte att någon skulle komma till mig, så jag armbågade honom löst så att han slutade med det han gjorde. Dock så satt han ändå kvar brevid mig.

- Det var inte ditt fel, vi borde skickat tillbaka dig när vi kunnat, även om många av dina frågor inte skulle fått svar då, sa Llyr.

Jag ignorerade vad de sa och simmade ut ur huset. Jag simmade en bit över undervattensstaden och kom snart till dess slut. Vid slutet var det som ett stup. Jag simmade längre ut, bort från staden, till det öppnare vattnet. Under mig var det som en stjärna av mörker, som inte fick mycket tillgång till ljuset.

- Vänta, hörde jag en röst ropa. Jag vände mig om och såg att Aqua, Pearl, Llyr och Delmar kom simmandes mot mig, men de var fortfarande en bit ifrån.

Jag tittade mig omkring, som om jag var en efterlyst tjuv, och simmade sedan neråt mot mörkret. Man kunde tydligt känna hur trycket ökade snabbt och jag såg mindre och mindre på grund av att mörkret i princip slukade mig. De andra skulle nog aldrig kunna hitta mig här, tänkte jag nöjt. Ljuset var bara som en liten prick ovanför mig. Det var läskigt här nere, men jag tog mod till att simma ännu djupare. Det fanns säkert några farliga fiskar här, men jag orkade inte bry mig. Otäcka ljud kunde höras, men jag fick väl klara mig själv. Trycket var väldigt hårt och det kändes som att jag skulle explodera. Jag blev plötsligt matt och trött, och plötsligt så simmade en stor fisk med huggtänder förbi mig. När den kom nära vek den av och försvann i mörkret. Var det där en synvilla? Allt kändes plötsligt så overkligt. Jag slöt ögonen och lät mig sjunka in i mörkret.

~~~

Jag vaknade på golvet i ett gammalt hus. Genast så kände jag igen vart jag befann mig. I staden.

Mina vänner kom simmande fram till mig.

- Hur mår du? frågade Aqua försiktigt.

- Vad gör ni här, sa jag irriterat. Jag stog i skuld till dem, de hadde räddat livet på mig två gånger och jag hade bara besvärat dem. Utan dem så skulle jag vara död nu.