Havets hemligheter

Kapitel 5 Vraket

- Den passar dig faktist riktigt bra, sa Pearl.

- Tack, skrattade jag och tittade ner på mitt nya halsband som vilade på bröstkorgen.

- Förresten, jag måste säga att jag är väldigt tacksam att ni räddade mig igår, från den där sjöjungfrun, sa jag.

- Ingen orsak, men bara så du vet så kallar vi dem för sirener, eftersom sjöjungfrur alltid är godhjärtade, sa Llyr.

- Okej, sa jag tveksamt och lät orden långsamt smälta in i mitt huvud.

- Kom, vi simmar hem nu va? frågade Delmar, men det lät mera som ett påstående. Alla de andra nickade till svar, men jag förstod ingenting, hade de ett hem? Fanns det hus under vattnet?

Alla började simma och jag följde självklart med. Vem ville vara ensam utan att ha en aning om vart man är, liksom? Det var ganska så jobbigt att simma i takt som de andra, jag var inte lika stark som de var, men då och då var de vänliga och stannade för att vänta in mig.

- Det där ser ut som en ström, sa jag och pekade på en plats där vattnet såg ut att vara i mycket rörelse och fiskar som simmade där åkte genast iväg med snabb fart.

- Det är precis vad det är, sa Aqua och simmade in i den så att hon åkte bort ifrån oss.

- Vad håller hon på med?! frågade jag lite sckräckslaget.

- Jo, ni brukar använda de där plåtskalbaggarna på land för komma någon vart, vi använder istället strömmar! Så följ med oss bara, sa Delmar. Egentligen så tyckte jag att det var lite otäckt, men man måste ju alltid prova innan man bedömmer. Jag simmade in i strömmen tillsammans med Llyr, Pearl och Delmar. Vattnet tryckte hårt min kropp frammåt i strömmen, men det var inte särskillt obehagligt för det. Det var faktist för det mesta kul att bara tumla runt och det påminnde lite om att åka bergochdalbana. Jag skrattade glatt, men jag tror att ingen annan hörde det eftersom det brusade mycket i strömmen.

~~~

Min kropp har blivit ganska mörbultad i strömmen nu och det skulle nog vara jobbigt om vi var kvar ett långt tag till. Jag hörde Pearl ropa något till mig, men hörde inte vad hon sa.

- Va?! ropade jag.

Hon upprepade, men jag hörde såklart inte nu heller. Sedan såg jag henne simma ut ur strömmen. Först då förstod jag att det var dags att simma ut. Jag simmade ut så snabbt jag kunde och krockade av misstag in i Delmar när jag kommit ut.

- Oh, eeeh, förlåt, mumlade jag. Fy va pinsam jag alltid ska vara!

- Ingen fara, sa han med ett snett leende. Ett leende som jag tyckte om.

Det var skönt att vi kommit till det lugnare vattnet nu. Jag pustade lättat ut.

- Kom, vi är snart hemma! ropade Llyr, som var lite längre bort tillsammans med Aqua och Pearl.

- Okej, kommer, sa jag och simmade till dem. Jag såg först nu att det inte var jättedjupt häromkring. Kanske bara 8 meter från ytan till bottnen. Bottnen hade mycket färger tack vare koraller, och färgglada tropiska fiskar simmade omkring. Vi simmade inte särskilt snabbt eftersom åkturen i strömmen hade gjort oss alla utmattade.

- Ja, här är det! sa Aqua stolt.

- Ett skeppsvrak? undrade jag förvånat.

- Visst är det vackert?! sa Pearl drömmande.

- Eh... Ja, jag hade bara inte väntat mig ett... vrak, sa jag försiktigt.

- Följ med, sa Llyr och simmade snabbt in i ett stort hål på vrakets sida.

Jag simmade tveksam mot skeppsvraket. Tänk om de fanns skelett där inne? Nej, de kan de väl inte ha. De är ju sjöjungfrur och inte sirener. Om det funnits skelett där inne så borde de väl rensat bort dem för länge sen. Jag simmade in genom det stora, mörka hålet på det gamla, multnande skeppet.