Havets hemligheter

Kapitel 21, Stormen

Det har gått två dagar utan något särskillt oväder.
Jag och Awa har försökt att ta oss till oväder, men det har alltid försvunnit när vi kom till det. Nästan som om det bara var hägringar.
Men nu har himmlen börjat skymma, så om vi har tur kan det bli storm. Dessutom så är året påväg till den kalla tiden, och då kanske det är vanligare med oväder.

- Det är min tur att bära Delmar, sa jag. Awa gav honom motvilligt till mig eftersom hon visste att jag inte var så stark, och att det skulle bli jobbigare för mig än det var för henne.
- Egentligen behöver du vila mer än mig, det är synd att slösa bort all energi på att bära någon.
Jag svarade henne inte utan gav bara armbandet jag höll i, till Awa.

- Awa, vad är det som är så hemligt? Varför vill du aldrig berätta något för mig? Sen jag kom ner i havet har det kommit mer och mer hemligheter mitt framför näsan på mig, kan du snälla bara berätta! det känndes skönt att få säga det där. Det var något jag velat fråga länge.
Awa suckade.
- Du är ju en människa, började hon, med en svag gråt i halsen. Skulle det här bli någon tråkig historia om hur dålig människan var på att ta hand om havet? Jag visste redan att havet var välldigt förorenat.
- Det finns en berättelse om en tjej från torra land som en dag möter havsfolket. Hon blir halft en av dem och lever ett liv både på land och i havet. En dag kallar havet på henne och hon tvingas att kämpa mot de mörka makterna, Awas röst brast där och hon hade svårt att säga något mer innom det här ämnet.
Jag antog att Awa i så fall menade att jag var den där tjejen.
Nej, det kan inte vara jag, då skulle jag våga kämpa. Men det gör jag inte.
- Kan vi snälla prata om något annat, sa Awa bedjande.
- Ja, vi behöver inte prata mer om det alls, sa jag stelt. Himmlen blev välldigt mörk över oss, och desamma med vattnet omkring oss.
- Vänta, sa Awa och simmade upp till ytan. Vad skulle jag vänta på? Jag simmade upp till ytan jag också. Jag kännde den svala vinden fläkta och vatten stänkte på mig då och då.
- Det blir storm, vi kanske lyckas fånga det där ljusskenet nu, ropade Awa. Jag nickade till svar, även om jag visste att Awa inte såg det.
- Sätt på armbandet på Delmar! sa jag och drog med en flämtning upp den livlösa Delmar ur vattnet. Awa satte på honom armbandet och vi hjälptes åt att hålla honom så högt upp ovanför vattnet som möjligt.
Jag märkte hur havet lystes upp en kort millisekund, och strax därefter ett högt ljud av blixtnedslaget i fjärran. Mina armar började värka av att hålla uppe Delmar, även om vi var två som bar honom.
- Hoppas blixten kommer hit snart! ropade jag och fick en dusch av det salta havsvattnet över mig. Awa svarade inte. Hon var nog mera rädd för blixten. Jag var inte så rädd. Döden var väl inget att vara rädd för egentligen?