Havets hemligheter

Kapitel 8, Valplatsen

Jag simmade snabbt och trött frammåt med mina vänner, på väg mot något vid namn; Valplatsen. Om ni tänker på valar som simmar i havet så är det inte det dem menar. Det är tydligen en plats där man ska välja hur sin framtid ska bli på ens 14 årsdag. Man får välja mellan att bli sjöjungfru eller siren. När man valt så är det typ omöjligt att ångra sig, eftersom man då redan börjat bli det man valt. När valet är gjort så är det vanligt att man flyttar hemmifrån direkt efter för att ingen ska behöva styra ens framtid. Allt det hade Delmar berättat för mig efter att vi ätit upp våran fisk. Jag tyckte att det lät ganska så hemskt att bara lämna sina föräldrar så där, men det tyckte tydligen inte Llyr, Pearl, Delmar och Aqua, eftersom de redan gjort sitt val. 

- Här är en ström, sa Llyr. Alla simmade in i den och åkte iväg med den. Det var ganska så skönt att inte behöva simma längre. Fenan värkte, eftersom vi simmat i något som kännts som evigheter. Jag slappnade av och tittade genom strömmen på allt annat som åkte förbi. Medans så tänkte jag på hur den där valplatsen skulle se ut. Var den också någon sorts form av vrak? Jag hade ingen aning, men jag försökte ändå skapa en bild av hur jag trodde att den såg ut. 

~~~ 

- Här är platsen vi pratade om! ropade Pearl ivrigt. Hon tog min hand och simmade ivrigt fram till en gammal stad som låg i ruiner. Det var inte riktigt så jag tänkt mig valplatsen. Det fanns en öppen plats i mitten av staden som hade en gammal rostig brunn i mitten. Det verkade vara ett gammalt torg. Ett torg som kanske för länge sedan användts av människor istället för havsfolk. Jag såg några folk stå samlade och en kille i rödbrunt hår och en brunhårig tjej stod i centrum och verkade vara redo att genomföra någon ceremoni. Troligen så var det valet de skulle göra. 

- Sååå, ska vi hitta ett hus att sova i? frågade Aqua och nickade emot några gamla hus i staden. Jag tyckte att det såg läskigt ut att sova i ett av de där husen. Fönstrerna var som tomma, mörka gap, som skulle kunna sluka folk om de hade eget liv. Men jag nämnde inget om det. De kanske skulle skratta åt mig om jag sa så. 

- Visst, sa Delmar kort. Vi simmade dit, även om jag var rädd för platsen. 

Vi letade igenom olika hus som inte var för stora för våran lilla grupp och inte heller redan var bebodda. Jag lärde mig ganska snabbt att husen inte var så otäcka ändå. Man behövde bara ge sig på det man var rädd för, och det försvann ganska snart. Slutligen så fann vi ett hus som var perfekt för oss. Vi flyttade in där, så att vi kunde ha någonstans att sova i några dagar. 

Egentligen så visste jag inte varför mina vänner ville att vi skulle vara i staden. De hade inte sagt något om varför vi tog oss hit. Men, man fick väl fråga om det någon dag. Nu skulle jag sova.