Havets hemligheter

Kapitel 11, Valet

~ Den 27 Augusti ~

- Grattis!!! skrek mina vänner i kör. Jag hade nästan glömt bort att det var min födelsedag idag.

Den 27 Augusti.

- Tack, sa jag trött. Tänk att jag hade varit i havet i ungefär 2 veckor nu. Allt gick så snabbt.

- Idag ska du välja! sa Aqua ivrigt. Jag blev plötsligt stel, när jag tänkte på valet. Jag klandrar inte Aqua för det hon sa, men jag fick bara en obehaglig oro när jag tänkte på det.

Jag simmade upp ifrån golvet och tillsammans simmade vi ut ur huset till det gamla torget i staden.

Det fanns en familj där redan, som väntade på att ceremonin skulle börja och jag antog att det var den orangeblonda flickan med neonrosa fena som skulle få välja samtidigt som mig. Rosa var en så ovanlig färg på en fena, det såg så annorlunda ut jämfört med de färger jag sett förut. Jag simmade försiktigt fram till henne.

- Hej, vad heter du? sa jag blygt och tittade ner på kullerstensgatan under mig.

- Hej, jag heter Sagara, ska du också välja idag? frågade hon.

- Ja, är du nervös? Vad tänker du välja? frågade jag nyfiket. Sagara tittade på mig med en konstig blick och såg ut att tänka på vad hon skulle svara.

- Ja, det är jag, men du vet väl att det är ohyfsat att fråga om valet innan ceremonin? frågade hon. Pinsamt. Jag rodnade lite och hoppades att ingen såg det.

- Välkommna till dagens ceremoni! hörde jag en röst ropa ifrån torgets centrum och jag vände mig automatiskt dit. Där stod en man i 20 års åldern. Han fick ropa eftersom havsfolk inte använder mikrofoner.

- Nu ska alla som fyller 14 år i dag få välja hur deras framtid ska se ut, fortsatte han. Det här liknar böckerna "beautiful creatures" och "divergent" tänkte jag för mig själv, eftersom man får välja något som får bli ens framtid.

Mannen fortsatte att berätta om denna ceremoni, och hur de genomförde den förr, och att det fanns flera undervattensstäder i havet.

- Så ni som fyller 14 år idag kan komma hit där jag står, sa han. Sagara gav mig en nick och vi simmade fram till honom. Vissa drog efter andan när de såg mitt halsband och andra gav mig misstänksamma blickar.

- Och vad heter ni då? frågade han.

- Jag heter Marina, sa jag nervöst.

- Och jag heter Sagara, sa Sagara med en självsäker och perfekt röst.

- Ni ska få göra ett uppdrag uppe vid ytan. Där kommer det att finnas en människa som ni får välja att rädda eller dränka, sa han. Nu blev jag rädd, var människorna riktiga?

- Ehm, är människorna riktiga? frågade jag uppskrämt. Havsfolk omkring mig började skratta.

- Ja, vad annars? svarade han lugnt. Men för mig var det inte lugnt.

- Nu vill jag att ni två följer med mig, fortsatte han och ledde oss frammåt upp mot ytan. Jag såg två männ ligga och flyta i vattnet. De såg avsvimmade ut. Jag och Sagara simmade upp ovanför ytan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, man kunde inte se landet härifrån, och tänk om jag väljer att rädda denne man och börjar simma åt fel håll, så att jag får simma flera mil. Sagara tog mannen hon hade över sina axlar och simmade bortåt för att rädda honom.

Jag saknade min familj så fruktansvärt mycket, så jag kännde mig tvungen att göra det jag fruktat.        Jag tog mannens kalla hand och drog honom ner under ytan.

När jag var nere vid torget igen, såg jag mina vänners bistra miner. Trodde de att jag skulle räddat honom?

- Du kan släppa honom nu, sa mannen som ledde ceremonin. Jag släppte greppet om hans handled och märkte djupa sår i den. Hade jag gjort det? Mina naglar var inte överdrivet långa som vissa fjortisar brukar ha, men de hade blivit väldigt vassa.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag var en siren nu.