Havets hemligheter

Kapitel 17, Far och dotter

Hans puls minskar. Jag vet att han snart kommer att dö och jag kommer inte kunna göra något åt det. Jag hann inte, det är försent nu. Delmars puls minskar, gälarna rör sig inte mer. Nej! Nej, nej!

Jag grät nu, men det syntes såklart inte.

- Vi måste härifrån, sa tjejen nervöst. Jag skakade motvilligt på huvudet och kramade om Delmar som om han var ett gosedjur.

- Jaså, det är alltså här du håller hus! sa en annan röst som jag önskade att jag aldrig skulle höra mer. Rösten var mörkare än tjejens och hade en elak ton. Jag vände mig hastigt om och blängde mot honom.

- Och du har Awa med dig också, fortsatte han med ett leende på läpparna. Jag blev lite förvirrad nu.
Kännde sirenernas ledare flickan brevid mig? Awa som jag antog att hon hette.

- Jag önskar att du dött innan min födsel, så att jag inte behövt ha en så brutal uppfostran, sa Awa torrt.

Va? Var Awa dotter till ledaren av detta mördargäng? Sirenledarens dotter?

- Du har förändrats mycket sedan du lämnade oss, sa ledaren till Awa och vände sig sedan mot mig, och Marina, varför lämnade du oss bara? Nu var jag ju tvungen att döda din Delmar. Han låtsades se ledsen ut men snart så sprack hans mun upp i ett grymt leende. Det var han! Ilskan började att koka i mig nu. Jag simmade fram till honom och boxade honom rakt i fejset. Från början hade jag tänkt att ge honom en käftsmäll, men vattnet skulle dämpat farten ännu mer då, så att det inte skulle göra honom lika illa. När jag slagit honom känndes det superbra, och en tanke att slå honom medvetslös dök därefter upp i mitt huvud. Men jag sköt undan tanken för den här gången.

Awas pappa, sirenledaren tittade upp på mig med en mördande blick, medans de vanligtvis gröna ögonen nu skiftade i bärnstensgult. Om blickars betydelse skulle vara verkliga skulle jag vara rökt nu. Han morrade tyst för sig själv, vände sig mot Awa och gav henne en kall blick.

- Marina, viskade Awa.

- Aa? Vad? undrade jag.

- Vi simmar iväg på tre, sa hon så tyst som möjligt. Jag visste inte direkt hur det skulle gå om vi simmade iväg från honom, han var säkert jättestark och skulle snabbt hinna ifatt oss. Ändå gav jag henne en nickning till svar.

- 1, 2, 3, viskade hon nu lite högre. Jag och Awa simmade iväg så snabbt vi kunde från mördaren och han började strax därefter simma efter oss. Det var svårt att simma snabbt och hålla en livlös Delmar. Men jag simmade ändå det snabbaste jag kunde, medans paniken kom krypande längst med ryggraden.

- Awa ta honom, jag orkar inte annars! ropade jag och slängde Delmar med all min kraft till henne. Hon tog emot honom och vi fortsatte att simma. Det var bättre att hon tog honom, som redan var snabb på att simma.

Musklerna värkte. Vi simmade fortfarande, och när jag vände mig om för att se hur nära han var oss, såg jag till min förvåning att han inte var där alls.

- Kan vi stanna nu? Han är inte här längre, ropade jag till Awa.

- Nej, det är troligen bara en av hans fällor, han kanske simmar i det mörka djupet under oss just nu, och är redo att ta oss, svarade hon. Jag hann inte säga något mer innan Awa gjorde en svag teckenspråksrörelse som jag antog betydde "ström". Sedan pekade hon bortåt, och jag såg den där rörelsen i vattnet som strömmar kan ha.

Vi simmade fort dit och in i strömmen. I strömmen kunde han inte gömma sig från oss, ifall han kom med.