Havets hemligheter

Kapitel 22, Blixten

Mullrandet hördes riktigt tydligt nu.
Mina muskler var spända som strängarna på ett instrument och jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde för att försöka hålla ut lite till med att bära Delmar.
Jag hann inte tänka så mycket mera innan jag hörde en ljudlig smäll. En obehaglig, krampaktig ström for genom min kropp en millisekund, innan allt slocknade.

~~~

En röst.
Jag hörde en röst, levde jag?!
Eller, jag kanske var död och skulle hitta "ljuset i tunneln", som man brukar säga.
Jag var inte rädd för döden, själen lämnar bara kroppen och svävar iväg.
Det känndes som ett oändligt mörker som jag flöt omkring i. En riktigt skön känsla, om jag får säga det själv.
Sedan slog tanken mig: om jag inte var död, sov jag bara då? Kunde man tänka och drömma om man var medvetslös? Eftersom jag inte hade något av svaren blev jag besviken på mig själv att jag inte kunnde vakna upp och ta reda på vad som försegick. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket just nu. Jag börjar på bokstaven M... och sen kommer A... Äh, jag orkar inte tänka, jag får kanske höra det någon dag. Jag såg ett vackert ansikte visa sig framför mig men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vem det var. Det såg dock väldigt bekant ut. Sedan bleknade det bort och framför mig var återigen mörkret.

~~~

- Marina... Marina, vakna! hörde jag en trygg röst säga. En röst jag kännde igen väl.
- Hon kanske behöver vila, sa en ljusare röst som försökte låta avslappnad och stillsam.
Ett namn dök upp i mitt huvud. Delmar. Jag försökte komma på vad det betydde.
Vänta, Delmar?!
Jag slog hastigt upp ögonen och tittade mig förvirrat omkring i det ljusa, turkosa vattnet. Minnena kom tillbaka. Hela världen kom tillbaka till mig, jag, Marina.
Jag vände mig mot Delmar och Awa. Stirrade stumt på Delmar ett långt tag. Istälet för att simma och ge honom en kram  öppnade jag istället munnen för att tala.
- Den här drömmen känns så onaturligt verklig, lever jag verkligen? Jag ville verkligen veta om det här var verklighet.
- Du lever! skrattade Delmar.
Då simmade jag fram till honom och gav honom en stor kram. Hahaha! Jag var överlycklig! Jag ville aldrig lämna honom. Delmar. Vi hade lyckats, och Awa hade också överlevt blixten. Hon hade varit till stor hjälp.

Jag spärrade plötsligt upp ögonen. Llyr, Pearl, Aqua, mamma och pappa. Vad har hänt med dem? Och sirenernas ledare, har han bara stuckit med sitt gäng för att döda ännu fler männskor? Jag ska minsan döda honom nästa gång jag stöter på honom.
Min hand rörde sig upp mot bröstbenet, för att av en ren vana krama om snäckan i handen. Men snäckan var inte där. Jag var alltså 100% siren när jag var i vattnet.

Jag kramade hårdare om Delmar.
- Azzå, fatta hur ledsen jag blev när jag såg dig spetsad borta vid revet förut! ropade jag högt, med lite gråt i rösten. Sedan började jag skratta. Och sjönk till den sandiga, ganska grunda havsbottnen.
Vi verkade vara nära land eftersom djupet kanske bara var 4-5 m djupt.
- Marina och Awa, hur ska jag kunna tacka er?! Ni gav nästan ert eget liv för mitt! sa Delmar tacksamt.
- Det är lungt, jag klarar mig utan tack, sa Awa med en förklarande gest.
- Mig har du redan räddat flera gånger, så jag har redan fått mitt "tack", sa jag och pussade Delmar på kinden.