Havets hemligheter

Kapitel 14, En räddning?

Jag satt i en grotta med den andra sirenerna.

De åt för fullt och hade god aptit, men jag åt inget. Jag skulle väl vara en kannibal då. Vi satt vid ett stort stenblock på bottnen som fungerade som ett långbord. Jag hade fastnat med blicken på ett människoben som låg på bordet.

När skulle jag få komma tillbaka till min värld? Eller skulle jag aldrig det? Det var hemskt att tänka sig själv som en mördarmaskin.

- Marina, ska du bara sitta här och svälta? frågade Nenet med en suck. Jag hade lärt mig någras namn här nu, men vågade inte prata särskillt mycket med dem ändå. Det var bara Nenet som behandlade mig på ett riktigt snällt sätt. Nenet var vacker, hon hade kastanjebrunt hår och en slank, lång, guldskimmrande fena. Hon såg alltid varmhjärtad och välkomnande ut, men var lika grym som de andra när det gällde jakt.

- Jag är inte så hungrig, sa jag bekymmrat. Drömskt tittade jag på en lysande manet som sken upp i grottans kvällsmörker. Tänk va coola varelser som lever i havet. När den kom nära mig så lutade jag mig smått, sckräckslaget bort från den, eftersom jag har hört att såna maneter kan brännas.

- Var inte så spänd, maneter bränner inte sirener, sa Daria lugnande. Jag slappnade av en aning och försökte tänka på annat än brännmaneter.

~~~

Det var tyst i grottan, och mina systrar, som de nu kallades, sov i varsin liten undangömd plats i den stora grottan. Daria låg och kramade om ett människoskelett, som om det var ett gosedjur, och en annan siren gnydde tyst för sig själv i sömnen. Först nu kom jag att tänka på att jag inte frusit en ända gång sen jag kom ner i havet. Kunde inte havsfolk och sirener frysa? Aja, jag var för trött för att tänka på sånt nu. Jag var väldigt trött, men hade ändå svårt att sova. Troligtvis så var det för att de hemska synerna av dödande och kannibalism spelades upp i mitt huvud gång på gång, så att jag blev illamående.

- Kom, hörde jag en röst viska. Jag trodde först att det var i sömnen jag hörde det, och försökte ignorera det.

- Marina, det är väl du? frågade rösten lite nervöst. När varelsen sa mitt namn så förstod jag att det inte var en dröm och slog upp ögonlocken. Där mötte jag Delmars grönblåa ögon, med det mörka korta håret vajande kring sig. Jag blev så lättad att det var han.

- Ååå, Delmar, sa jag med en suck och kramade om honom. Det märktes att han blev väldigt förvånad över att jag kramade honom, men han tog emot kramen.

- Kom, vi måste skynda oss här ifrån, sa han lågt.

- Ja, det har varit en kort, men hemsk tid här hos mina systrar och ledaren, sa jag med en kall röst.

Jag tog Delmars hand och vi simmade tillsammans ut ur grottan. Gryningen var på väg och sirenerna skulle snart vakna, så vi skulle behöva skynda för att hinna simma bort från dem.

- Kom, den här vägen, sa Delmar.

- Men då simmar vi ju längre bort från staden, sa jag oroligt.

- Jag vet, men annars kommer sirenerna leta där och tvinga dig att följa med dem igen, sa Delmar stressat. Jag svarade inte på det, utan simmade bara efter honom ut på djupare och öppnare vatten.

Jag hade ingen aning om vart vi skulle, men simmade flitigt på ändå. Det var skönt att simma ifrån grottans mörker som kännts oändligt. Jag hade inte ens utforskat hela grottan, och visste inte om jag skulle komma tillbaka om jag gjorde det heller. Så jag var glad att jag inte ens försökt.

Delmar var fortfarande snabbare än mig, men jag hade fåt en stark fiskstjärt under den tid jag levt i havet, och simmade bara några få meter bakom honom.

Jag var lycklig! Kunde man vara friare än mig nu?