Havets hemligheter

Kapitel 3, Ny värld

Jag vaknade, men slog inte upp ögonlocken för det, det var så skönt att bara flyta omkring utan att tänka på något särskilt. Röster talade på något främmande språk, vilket språk det var gick inte att höra. Plötsligt kom jag på att jag flöt. Hur kunde jag känna den där tyngdlösa känslan av vatten när det inte gick att hålla andan så länge som jag gjort? Sen kom jag på att jag borde ju vara död, sjöjungfrun igår skulle ju dödat mig, eller var det bara en mardröm? 

Försiktigt öppnade jag ögonen och såg till min förvåning vattenytans vackra vågor långt ovanför mig. Konstigt, jag såg allt så skarpt. Om jag inte kunnat andas så skulle jag fått panik, men nu kunde jag av någon konstig anledning andas ändå. Jag vred huvudet åt vänster och såg till min förvåning en kille i min ålder. Jag såg inte mycket mer än hans bara överkropp. Bakom honom såg jag tre personer i min ålder också som pratade på det främmande språket. 

- Ursäkta om jag frågar, men är jag död? frågade jag. Pojken hörde mig och vände sig mot mig med lite sckräck i de grönblå ögonen. Sedan sa han något på det där språket som jag inte förstod så att de andras blickar vändes mot mig. Jag ändrade ställning i vattnet så att jag behövde trampa vatten istället. Då såg jag att alla hade såna där fenor istället för ben och kom genast att tänka på sjöjungfrun som försökt att döda mig igår. Usch nej, de ville säkert döda mig! Jag försökte simma upp mot ytan, men de tog fasta grepp kring mina armar och ben. Jag försökte slita mig loss, men det kunde jag så klart inte. Pojken sa något till mig på det där språket. 

- J-Jag f-örstår inte, stammade jag fram. 

- Inte farlig, sa pojken och pekade på sig själv och hans vänner. 

- Kan ni tala samma språk som jag? frågade jag. 

- Pratar lite, vi rädda dig, siren, sa en blond tjej. Jag försökte förstå vad hon menade och fattade ganska snart att de var dem som räddade mig igår, från den onda sjöjungfrun, eller vad det nu kallas. 

- Tack, sa jag. 

- Kom, du sjöjungfru, sa pojken och tog min hand. 

- Va? Nej jag är ingen sjöjungfru, sa jag bestämt. Han började simma och jag följde så klart med honom eftersom han höll i min hand. 

- Hur kan jag... började jag. 

- Inga frågor! Prata sen, sa han strängt. 

Jaha, varför förbjöd de mig att prata? Jag hade typ tusen frågor just nu. Medans så passade jag på att studera honom och hans vänner. Killen som höll mig hade mörkt hår och en ljusgrön fena. Den blonda tjejen som försökt att förklara att de räddat mig hade midjelångt hår prytt med snäckor och pärlemor, mörkblå ögon och en ljusblå fena. En annan kille, som hållt sig lite undangömd, (troligen för att han var blyg) hade en blågrön fena, gröna ögon och var lika blond som tjejen. Den andra tjejen hade mörkt långt hår prytt med samma saker som den blonda och hennes fena var vit, men skimmrade på ett speciellt vackert sätt så att den såg ut som pärlemor. 

- Nu vi här, sa tjejen med mörkt hår. Jag kände att killen släppte min hand. 

Framför mig så såg jag då öppningen till en stor, mörk grotta.