Havets hemligheter

Kapitel 19, Armbandet

Ut ur strömmen simmade vi. Det känndes som att det egentligen inte skulle funka att få Delmar att vakna något mer. Han hade ju varit död väldigt länge. Han känndes stel i mina armar, på det där sättet som döda brukar kännas.

- Hur långt är det till grottan? frågade jag trött.
- Ungefär 53, sa Awa.
Hon sa aldrig villket mått hon menade, men det fanns bara en mätskala havsfolk mätte i, de behövde aldrig veta måttet för att sy kläder eller bygga hus. 53, det är långt, eller, inte jättelångt, kanske bara är omkring två mil, men det är jobbigt att simma och bära på någon. Awa fick ta honom snart.

Det kom ett djupt, mörkt muller från ingenstans. Jag trodde först det var åskan, men jag märkte inte att solens ljusa sken försvann ovanför mig.
- Vad var det? frågade jag en aning oroad.
- Det kan jag tyvärr inte berätta för dig, sa Awa med en lite orolig blick. Kan, kan hon ju alltid, men varför vill hon inte berätta? Det skrämmer mig att jag inte får svar på allt, då känns det som att jag inte kan något, och att jag plötsligt kommer bli fångad i ett fiskenät eller nerförd i det mörka djupet under mig.

~~~

Framme. Usch, det såg så mörkt ut i grottan. Jag ville verkligen inte in där. Men jag påverkades alltid när jag tänkte mig Delmars vackra leende framför mig.

Jag tog ett djupt andetag.
- Vi simmar in, sa jag stelt.
- Du måste bara veta att det är ett armband vi letar efter, sa Awa. Jag nickade kort och gav henne ett tillgjort leende.

Vi simmade in i grottan.
Den såg nästan ut som en fallfärdig ruin där inne, och mörkret omslöt mig ju längre in jag simmade. Oändliga grottan, som jag kallade den. Den verkade vara oändlig. Awa skulle ta en annan väg, så jag simmade här ensam, lilla jag som var vättskrämd och skakade mer än någonsin.
- Få inte panik, upprepade jag om och om för mig själv, för att inte helt tappa kontrollen. Ett armband var det jag skulle leta efter.

Nu kom ett ljus. Ett svagt rött ljussken från något som såg ut som koraller i grottan. Jag simmade genast dit. I taket och från golvet fanns något som liknade istappar, fast i sten. Fanns det något armband här? Jag letade noggrannt, men hittade inget särskillt. Nähä. Jag simmade vidare in i grottan lite tveksam på om jag någonsin skulle hitta ut igen.
Där! Jag såg den, ett skinande armband som satt kring en stentapp, brevid en sprucken gammal spegel. Äntligen!
Nu ville jag bara skrika ut av lycka.
Men helt plötsligt kännde jag något som slingrade sig om mig, och drog mig iväg. Jag fick panik. Den drog mig längre och längre in i grottan och all min energi försvann på ett kick, som om den drog åt sig energi. Jag blev trött, men ville inte sluta kämpa, även om jag innerst inne visste att det var lönlöst. Jusste Awa!

- Hjääälp, skrek jag så högt jag kunde, villket inte var särskillt högt. Jag upprepade det några gånger, men dem sista gångerna blev bara stumma viskningar.