Havets hemligheter

Kapitel 16 tomhet och sorg

Jag vaknade upp på grottgolvet och märkte att Delmar inte var där. Suck, skulle han upp tidigt för att skrämma mig, eller fånga frukost? Något jag hade hoppats på idag var att vakna upp med en Delmar brevid mig, men det ska ju aldrig få bli som jag vill.

Jag satte mig upp och kisade ut mot det färggranna korallrevet en bit bort.

- Delmar!? ropade jag.

- Delmar var är du? Det är inte roligt, kom fram nu! ropade jag en aning oroad den här gången.

Jag simmade ut ur grottan och tittade ut över revet. Långt borta såg jag något som låg på bottnen och jag simmade såklart genast åt det hållet.

När jag såg vad det var så ville jag inte tro det. Nej! Nej, inte Delmar! Jag drog efter vatten. Delmar var spetsad av en bit korall som påminde om en kniv.

- Älskade Delmar, hur kunde det här hända? viskade jag med gråten i halsen.

Jag såg på Delmars bleka ansikte. Hans ansikte brukade vara blekt även när han levde, men nu var hans hy vitare än en krita.

Det var en kort relation mellan oss båda, tänkte jag för mig själv och tog ett stadigt grepp kring hans handled. Då kännde jag något som fick tillbaka hoppet lite. En svag puls dunkade på hans handled. Jag visste att han inte hade mycket tid kvar, men jag tänkte inte ge upp. Han måste räddas.

~~~

- Hallå!? ropade jag hjälplöst, finns det ingen här? När inget ljud kom som svar höll jag på att bli galen av sorg. Jag hade färdats genom många strömmar nu, men inte hittat någon som kunnat hjälpa. Det var jobbigt att bära runt på Delmar över axeln hela tiden, och jag var glad att vi inte var på torra land. Jag simmade in i en till ström, och försökte skydda det stora såret som jag försökt plåstra om med kelp, från att bli ännu mer skadat.

- Gud, hjälp mig, viskade jag sorgset.

Jag simmade ut från strömmen och tittade mig panikslaget omkring. Långt borta så såg jag en skugga av en varelse, som liknade en sjöjungfru. Så snabbt jag kunde simmade jag dit.

- Hjälp mig, min vän är döende, bad jag. Sjöjungfrun vände sig om och såg sorgset på mig. Hennes ansikte var så vackert, som något från en dröm. Hennes mörka hår var vågigt och långt, och fenan var riktigt ljust turkos.

- Jag är ledsen, jag vet inte hur man gör för att rädda honom, sa hon med bister min. Jag fick panik när hon sa så.

- Men det måste ju finnas någonting som kan rädda honom, nästan skrek jag.

- Okej, jag vet en sak som hjälper, men jag vet inte om du skulle vilja ta den risken, sa hon tankspritt.

- Jag gör vad som helst för honom, sa jag.

- Jag hoppas att du förstår vad du tänker ge dig in på, ingen har någonsin lyckats med det förut, men det sägs fungera. Är du villig att till och med offra ditt eget liv för honom? frågade hon och pekade på Delmar. Jag tog ett djupt andetag.

- Ja.