Havets hemligheter

Kapitel 24, Tveksamt

- Sååå, vad ska vi göra nu? frågade Pearl. Vi befann oss i det gamla vraket som var mina vänners hem.
Llyr ryckte på axlarna.
- Vad vill ni göra? frågade han. Jag tänkte så det knakade (Inte bokstavligt). Lol, jag hade ingen aning. Vi hade precis ätit upp lite fisk vi fångat och inlindat i havets godaste sjögräs, så vi behövde inte äta något. Det var så härligt att få vara tillsammans med alla sina vänner. På land hade jag inte en enda vän, inte ens på skolan. Det är lättare att skaffa vänner i havet, där allt är så primitivt. Alla är så annorlunda till beteendet, precis som jag. Ingen bryr sig om smink eller utseende bland de fridfulla havsfolket. Det enda som betyder något är gemenskap.
- Varför ska du alltid lämna oss? frågar en mörk röst. Nej, Nej, NEJ!!! Tänker jag. Inte han. Jag bokstavligt talat hatar honom. Den dumma mördaren igen! Vad vill han mig?
- Jag är inte ens en av er, fräste jag. Jag gjorde en snabb handrörelse till de andra att simma ut ur vraket. De simmade ut genom ett stort, sprucket fönster bakom mig. Men Delmar stannade.
- Du rör henne inte!!! sa han.
- Nej, Delmar, simma till tryggheten, annars räddade vi dig förgäves, sa jag nervöst. Det jag väntat mig var ett svar från honom, men han började bara stirra. Inte på mig, utan bakom mig.
- Marina, Akta! ropade han. Jag vände mig hastigt om och kännde hur det sved till i underarmen.
- Vad gör du?! skrek jag åt Awas pappa. Hans mun sprack upp i det där hatade leendet. Han höll i ett sånt där vasst korallverktyg som liknade en dolk eller kniv. Bara att ignorera smärtan. Blod flöt ut som ett rött moln i vattnet kring mig.
- Det var ju du som gjorde att det hände, jag skulle ju bara hota dig, så att du skulle följa med oss sirener. Du är användbar bland oss, vet du. Ditt sockersöta ansikte smälter vem som helst för, skrattade han.
- När lär du dig att jag inte är en av er, muttrade jag irriterat.
Delmar var inte kvar i det längre, vart var han? Hoppas att han simmat ut ur vraket.
- Nu följer du med mig! sa den onda mannen ilskt och grep tag i min oskadade arm och tryckte in naglarna i den. Han var stark och snart så sipprade blod fram ur den andra armen också. Jag tittade mig förvirrat omkring, jag ville verkligen inte följa med honom. Plötsligt var Delmar inne i vraket igen och såg till att få ögonkontakt med mig innan han kastade en rostig, gammal kniv till mig. Det var en riktig kniv, ingen primitiv gjord på korall. Awas farsa verkade inte sett att jag nyss fångat en kniv, han ville bara få mig ut ur vraket för att sedan ta mig till hans sirenteam. Jag tvekade. Skulle jag verkligen döda honom? Han kunde ju ändå bli en bättre person om man lyckades förklara för honom att kärlek alltid segrar och är den bästa lösningen.
Nej, jag ville ha hämnd för Delmars död, även om han lever nu.
- Skulle inte tro att du kommer lyckas, sa jag lugnt men uppkäftigt. Sedan tog jag kniven och pressade den genom sirenledarens bröst. Han vände sig mot mig och såg sedan förbryllat på kniven som stack in i honom.
Ordet "hämnd" spelades upp i mitt huvud om och om igen. Men plötsligt avtog rösten, som om jag varit i någon slags trans de senaste minutrarna. Jag såg på när han sjönk till det multnande och förväxta trägolvet. Mitt blod frös till is och jag tappade kniven. Jag hade dödat någon. Själv, av egen vilja. Jag förstod inte att jag faktist velat döda honom. Hur kunde jag vara så hemsk? Jag la mina händer i ansiktet och började gråta medans jag sjönk ner brevid liket, tårarna syntes såklart inte i det salta havsvattnet. Sedan kännde jag ett par varma armar om mig. Någon som kramade om och tröstade.