Havets hemligheter

Kapitel 26 Hemma bra men borta Bäst

- Marina, hörde jag en viskande röst.
- Va? Jag vände mig hastigt och ostadigt, men återfick balansen. Där nere var Delmar.
- Du hade på dig dom här när vi såg dig för första gången. Han höll upp något vitt tillsammans med något turkost. Jag började le för mig själv. Men snart kom jag på att om han höll i mina gamla kläder så var ju jag naken. Hoppsan. Men Delmar verkade inte tycka att det spelade någon roll. Han såg ju folk med lika lite kläder som mig varje dag. Fast dem han såg var ju havsfolk.
- Kasta hit dem bara! sa jag och log ett leende som jag försökte dölja genom att bita mig i underläppen. Han kastade, och en knöglig boll med blöta kläder kom flygande och landade en meter ifrån mig.
- Tack! ropade jag så tyst jag kunde, för att inte någon människa skulle höra mig. Om dom nu var vakna vid den här tiden på dygnet.
Ett svagt plask och Delmar var borta. Jag log lite bredare och plockade upp kläderna från klippan. Jag var på toppen av klippan nu, och behövde bara ta mig den korta biten till vårat hus.

~~~

Mitt hjärta dunkade snabbt. Jag höjde handen och tryckte ner handtaget till ytterdörren. Det där gamla klicket från ytterdörren som öppnades känndes lite som ett välkomnande ljud i mina öron. Det gick inte att tänka sig mina föräldrars förvånade ansikten när de skulle se mig nu. Jag hade ju varit borta i någon eller några månader.
Jag stängde försiktigt dörren bakom mig och tassade in på det svagt knarrande trägolvet. Plötsligt hörde jag en svag röst. Det var pappa. Snart därefter hörde jag även mammas röst. Det gick inte att höra vad de sa, men snart hörde jag deras sovrumsdörr öppnas. De gick ut och tittade på mig från några få meters avstånd.
- M- Marina? hörde jag mamma fråga.
- Ja, det är jag! skrattade jag och sprang fram till dem och kramade om dem.