Havets hemligheter

Kapitel 4 Grottan

- Så, vad ska vi göra vid en grotta? frågade jag.

- Du inte prata! sa den blygare killen.

Varför var de så stränga med att jag inte skulle prata? Jag blev faktist ganska irriterad på dem när de alltid tystade mig när jag pratade.

- Följ oss, sa den blonda tjejen och simmade in i grottan. Jag var inte så förtjust i mörker, men följde motvilligt med ändå utan att klaga. Det var svårt att se inne i grottan, men ljuset trängde ändå fram lite så att man kunde se konturerna där inne. Den mörkhåriga tjejen plockade upp en annorlunda snäcka ifrån bottnen som såg ut att ha ett svagt sken från innsidan. Jag ville säga wow, men de skulle säkert bli arga på mig då, och säga åt mig att hålla tyst. Hon räckte fram den till mig.

- Rör den, sa hon. Jag tog varsamt emot snäckan och höll den i mina händer. Plötsligt så kände jag att mina ben smälte ihop. Jag tittade ner och såg att jag hade en indigofärgad fena. Jag blev så förvånad att jag slängde iväg snäckan. Då kände jag hur jag återgick till en människa igen. Den blonda tjejen simmade snabbt iväg och hämtade den igen.

- Ta! sa hon lite irriterat. Jag tog tag om den och genomgick förvandlingen igen.

- Nu förstår du haviska och vi kan tala normalt, sa den mörkhåriga killen.

- Va? Men hur? sa jag förvånat. (På haviska)

- Snäckan är som en översättare, den får dig att förstå vad vi säger och gör att du kan tala bra också. När du har den så lär du dig med tiden språket utantill också, villket är ganska smart, sa den blyga killen. Han kanske inte var så blyg ändå.

Nu behövde jag veta vad de heter istället för att tänka "den blåfenade tjejen" eller "den brunhåriga killen".

- Ehum, vad heter ni? frågade jag försiktigt.

- Jag är Pearl! sa dem mörkhåriga tjejen ivrigt. Det namnet hade jag hört förut, det betydde pärla på engelska. Jag började undra om de hade lyssnat efter namn från människornas värld.

- Jag heter Delmar, sa den brunhåriga som jag träffat först av havsfolket.

- Mitt namn är Aqua, sa den blonda tjejen med ett leende på läpparna.

- Och jag är Llyr, sa den blonda pojken med mjuk röst.

- Nu är den stora frågan: vad heter du?! sa Delmar och pekade på mig. Jag skrattade till lite lätt.

- Jag heter Marina, det betyder kvinna från havet, sa jag. Aqua brast ut i skratt men slutade genast när hon märkte att ingen annan skrattade.

- Det är bara lite roligt, för du heter något som inte stämmer! sa hon och fnissade till. Jag himlade med ögonen. Det är faktist många namn som igentligen inte stämmer.

- Kan vi simma ut ifrån den här kusliga grottan? frågade jag.

- Visst, sa Delmar och ryckte upp lite svajande sjögräs ifrån grottväggen. Vi simmade tillsammans ut ur grottan. I början var det lite knepigt att simma med en fena, men jag vandemig fort. Det var så skönt att jämt omgivas av vatten, det var så svalkande och uppigande.

Först nu märkte jag att när jag andades in, så åkte vattnet ut igen, fast genom gälar som satt på min hals. Hur kunde jag inte se det förut på mina nya vänner? Jaja, inget att bry sig om. Nu var vi ute ur grottan, i ljuset igen.

- Marina, jag tog med sjögräs så du kan knyta snäckan kring din hals, sa Delmar och viftade på sin hand full med sjögräs.

- Man tackar, sa jag artigt och tog emot sjögräset. Det skulle vara ganska jobbigt om man behövde hålla i en snäcka hela tiden.