Havets hemligheter

Kapitel 13 Skenet bedrar

~ Kvällen den 27 Augusti ~

- Dags att jaga middag, sa mannen som jag misstänker är sirenernas ledare. Sedan så pekade han uppåt. Jag tittade upp och såg en fiskebåt där uppe. Det vände sig i magen på mig när jag såg den, så jag försökte tänka på annat. Vi måste vara ganska så nära land nu, eftersom båten måste kunna åka hem innan skymmningen.

De andra simmade upp och jag följde efter (inte av egen vilja). Sirenen som hade lurat mig, tog tag i en fiskelina och ryckte lätt i den. Sedan så simmade en annan siren upp ovanför ytan och, jag vet inte riktigt vad hon gjorde, men troligtvis så sjöng hon.

- Snart så ska du också simma upp, lilla skönhet, och så kommer männen att tro att du är godhjärtad, sa ledaren. Jag mådde illa. Tanken att se sirener slita bort kött från en människas ansikte var något jag inte skulle stå ut med att se på. Ledaren armbågade mig lätt, som signal för att jag skulle upp över ytan. Jag simmade upp och hörde en vacker sång. En sång som lät förtrollande, mystisk, men samtidigt underbar. Jag tittade åt sidan och såg att en av sirenerna sjöng och hade armarna kring en persons hals.

Av egen erfarenhet så visste jag att om jag inte hjälpte sirenerna så skulle de kanske döda mig, eftersom jag inte skulle vara till användning för dem då. Så, vad hade jag för val? Jag fick väl göra jobbet att spela vacker. Jag tror nog att när Delmar berättade att man flyttade hemifrån på sin 14 årsdag, så menade han att havsfolket gjorde det, och inte sirenerna. Sirener verkade hålla ihop i små grupper.

Jag satte upp armarna på båtens kant och tittade upp på en man, blinkade lite med de långa ögonfransarna och försökte att hålla kvar min blick på honom.

- Du är söt, viskade han. Jag kunde inte låta bli att rodna lite när han sa sådär. Det var inte särskillt vanligt att en främmande människa sa så till mig. Men det kanske var sången som gjorde att han hamnade i någon sorts trans och gjorde att han inte brydde sig om vi var så kallade "sagofigurer".

Jag vågade inte svara honom utan tittade bara på honom med ett svagt leende. Sedan så märkte jag att fler sirener dök upp bakom mig. Med ett hastigt ryck så hade den sjungande sirenen tryckt ner den ena fiskaren i vattnet. Men han gav inte upp och kämpade hårt för att komma upp i båten igen. Sirenen var starkare och borrade in sina vassa naglar i mannens handled. Jag såg när hennes ögon skiftade färg av både ondska och ilska. Tillslut så orkade inte mannen mera och släppte taget, för att sedan dras ner i djupet. Det så så hemskt ut när han kämpade för sitt liv så där. Jag fick så dåligt samvete av det.

Plötsligt så ropade någon "Akta!" Jag simmade så klart snabbt bort från båten. Direkt efter såg att en siren hoppade upp på den andre fiskaren. En hand som sekunden innan varit i högsta hugg på att döda mig föll nu livlöst ner i båten. Sirenen bar upp honom från båten och slängde i honom i vattnet, och krälade sedan ut ur båten och också ner i vattnet. Jag pustade ut. Utan henne så skulle jag varit knivhuggen.

Sedan simmade jag ner under ytan med de andra. Jag ville gråta nu. Och jag var glad att ingen kunde se att jag hade tårar i ögonen. Varför skulle jag valt siren? Var jag verkligen så lättlurad? Jag kännde mig som en svikare till både människorna och havsfolket.