Havets hemligheter

Kapitel 6, vrakets insida

Det var ganska mörkt inne i vraket, men man kunde ändå se litegrann där inne.

- Kom, nu ska vi visa våra rum! sa Delmar och tog min hand för att leda mig längre in i vraket. Vi simmade tillsammans och jag skymtade något som jag inte ville se: skelett. Jag hängde bara med Delmar när han simmade, eftersom jag ville bort ifrån de där skeletten. De andra simmade bakom oss och skrattade och verkade ha det bra, de verkade inte bry sig om den läskiga miljön som omgav dem, eller så tyckte de att den var hemtrevlig och mysig. 

- Här är mitt rum sa Delmar och öppnade en multnande trädörr. Vi simmade in och jag såg ett rum med ett fönster med krossad glasruta. Väggarna var fullt täckta med havsväxter så man knappt kunde skymta de gamla träväggarna där inne. 

- Ååå, jag måste visa dig en sak, fortsatte han och öppnade en väl undangömd lucka i golvet. Där såg jag några sönderrivna pappersbitar. 

- Jag har en trasig bild på dig och några mer! Sa han glatt. Då såg jag att det var bilden jag slängt i vattnet förut. Jag måste säga att jag blev mycket förvånad när jag såg bilden. Jag menar, hur stor chans är det att de var på just den platsen jag kastade ner fotot! Och samma tid också. 

- Familj, var det enda jag fick fram. 

- Vad menar du? frågade Delmar. 

- Jag måste tillbaka till min familj, sa jag oroat. Hur kunde jag glömma familjen, egentligen? Det är inget som man bara brukar glömma sådär. 

- Min tur att visa, sa Aqua ivrigt och tog min hand för att dra ut mig ur hytten, men när hon såg in i Delmars rum så såg hon den öppna luckan i golvet. 

- Vänta, har du en hemlig lucka i glovet där du gömmer saker? frågade Aqua förvånat. 

- Mhm, mumlade Delmar. 

- Varför har du inte sagt något till mig? sa hon en aning irriterad. 

- Jo, för då så skulle du titta där lite då och då, sa Delmar surt. Aqua simmade fram med sitt långa blonda hår efter sig och tittade ner i luckan där Delmars hemligheter låg. 

- Hey! sa Delmar och knuffade bort Aqua och stängde sedan luckan. Aqua tog min hand och simmade snabbt in i hennes rum istället och stängde genast hyttdörren. Jag tittade mig om i hennes rum, det såg ganska frächt ut och hade lite snäckor överallt på väggarna i rummet. Hon hade nära sitt trasiga fönster en blå glasskål ifrån människovärlden fylld med skalade räkor och musslor som jag antog var hennes snacks. 

- Det är tillåtet att undersöka rummet, jag har inga hemliga luckor, sa Aqua. Jag nickade till svar och tittade i en gammal byrå där ett fiskenät fanns. Varför hade hon ett sånt? Sedan simmade jag till en garderob och öppnade den. Ut föll ett skelett över mig. Jag ville skrika men fick från början inte fram ett ord. 

- V-varför har du ett skelett i garderoben! utbrast jag tillslut. 

- Ja, jag hade ingenstans att lägga honom, för i början så låg han på golvet, så jag satte honom i garderoben eftersom han fick plats där. sa Aqua lite ointresserat. 

Llyr öppnade plötsligt dörren. 

- En knackning hade varit fint, sa Aqua surt. 

- Det får bli någon annan gång, kom nu Marina, sa Llyr. Jag följde med honom till hans rum. Det var lite  hemtrevligt eftersom han samlade på människosaker. Jag såg skeppsvrakets ratt ligga där inne på ett bord, två vinglas, ett armbandsur och mera saker som jag kännde igen väl. 

- Jag märker att du är rätt så intresserad i min värld, sa jag. 

- Japp, svarade han med en glad ton på rösten och undersökte en mobiltelefon. Jag skrattade till. 

- Om du vill så kan jag berätta mera om min värld sedan, sa jag för att lyckas få hans uppmärksamhet. 

- Oh, menar du allvar? frågade han. 

- Varför skulle jag ljuga för dig? 

~~~

Vi tillslut kom vi ut ur hans rum, och där utanför stod Pearl och väntade otåligt. 

- Jag har väntat nog länge, sa hon och tog min hand. 

- Kom nu, jag måste visa mitt rum, sa hon ivrigt och simmade in med mig till sitt rum. Jag blev lite chockad när jag kom in. Hennes rum var fyllt med pärlsmycken och pärlemor låg här och där i rummet. Jag uppmärksammade också att hon var den enda som hade ett helt förster. Rummet skimmrade av allt pärlemor och alltsammans matchade henne perfekt. 

- Oj, var det enda jag fick fram.