Havets hemligheter

Kapitel 9, Siren?

~ 8 dagar senare ~

Jag vaknade upp tidigt. Jag hade inte den minsta aning om varför jag alltid vaknade så tidigt i havet, men jag kanske bara hade svårt att ha sovmorgon när vattnet omslöt mig.

De andra sov i en hög på varandra. Det såg så gulligt ut. Om jag hade kunnat fota, så skulle jag utan tvekan gjort det. Men kameror funkar inte under vattnet. Mina vänner och jag bodde fortfarande i huset, och tydligen så var det "viktigt" för dem att vi stannade här ett bra tag.

Jag kom på att jag borde försöka ta mig hem igen. Tänk att jag glömmer bort livet på land så fort hela tiden! Är det något magiskt i havet som försöker få mig att stanna kvar? Något som inte vill att jag ska ta mig hem igen? Havet är ju ett mysterium fullt av hemligheter, som jag brukar säga.

Jag simmade till ett gammalt fönster och tittade ut över undervattensstaden. Jag såg inte längre platsen som ett otäckt ställe, och hade faktist börjat trivas här. Vågorna vajade vackert högt där uppe och solens starka ljus trängde sig igenom vattenytan och ner på staden, vilket gjorde en ljus, blå, vacker syn. Plötsligt så tog någon handen för min mun och tog även ett fast grepp kring mina handleder. Någon var bakom mig, och jag antog att det kanske var Delmar som bara ville skoja. Personen började simma ut ur huset och jag såg till min förskräckelse att alla mina vänner låg kvar i högen och sov.

Personen simmade iväg med mig och när vi kommit en bit bort så bet jag den i handen. Personen (som lät som en kvinna) skrek till kort och släppte greppet kring min mun. Nu såg jag att vi var strax utanför staden.

- Vad håller du på med, kvinna?! skrek jag.

- Du är inte här ifrån va? frågade hon lungt och drog sitt pekfinger längst min hals och stannade med fingret mot mitt snäckhalsband. Jag rös. Visste hon om snäckans kraft? Det måste hon nog göra, eftersom mina vänner verkade veta mycket om såna snäckor.

- N-Nej, stammade jag försiktigt fram. Jag ångrade snabbt vad jag precis sagt och min puls började dunka snabbare.

- Vi måste lite längre bort, följ mig bara, sa den vackra kvinnan, tog min hand och simmade snabbt iväg med sin långa, skimrande, blodröda fena. Jag kunde inte göra motstånd, eftersom hon var starkare än mig och hade hade ett stengrepp kring min handled.

Kort därefter så stannade hon.

- När du fyller år så måste du välja rätt, väste hon tyst.

- Välja? frågade jag förvånat. Nu var jag förvirrad.

- Ja, har inte dina små vänner sagt det än? frågade hon förbryllat och tittade på mig med ögon som man skulle kunna smälta för. Jag skymtade huggtänder i hennes mun, men vågade mig inte på att påpeka det.

- Nej, sa jag tyst och tittade ner på min långa, indigofärgade fena istället för att behöva titta på henne. Hon var en riktigt vacker syn, men farlig på samma gång.

- Då ska jag berätta, sa hon. Jag nickade kort till svar.

- När en medlem från havsfolket fyller 14 år måste han eller hon välja ett val, som du nog vet.

"Mm" mumlade jag och svalde hårt.

- Du är nästan en av havsfolket, Marina, snäckan förändrar dig långsamt till en av oss, viskade hon. Jag blev lite rädd. Dels för att hon kunde mitt namn och dels för att jag faktist var på väg att bli en av folket.

- Kommer jag kunna bli en människa igen? frågade jag oroligt.

- Det bestämmer du själv. Du blir för evigt en av havsfolket om du väljer att inte göra ceremonin, eller om du väljer att bli en sjöjungfru. Det enda sättet du kan återvända till människorna är genom att välja att bli en siren, sa den vackra kvinnan.

Jag drog efter andan, eller "efter vatten" som man brukade säga här. Något jag verkligen inte ville var att döda människor. Men hur skulle jag annars någonsin kunna träffa mina föräldrar igen?

- Måste jag döda människor? frågade jag med en svag och darrig röst.

- Det måste du inte, men det är bra om du gör, sa hon.

Sedan simmade hon snabbt iväg bort ifrån mig, och syntes snart inte till längre.