Havets hemligheter

Kapitel 2 Nattbad

Jag låg i sängen och vände och vred på mig. Det gick inte att sova. Tanken på vad som hände idag har förstört sömnen och ersatts av oro.

Nej, det gick verkligen inte att sova, tankarna virvlade runt i mitt huvud och gjorde att jag inte kunde slappna av. Jag satte mig upp i sängen och tittade på digitalklockan. 23:58. Mina föräldrar hade gått och lagt sig för drygt en timme sedan. Det fanns inget i mitt rum som kunde få mig att bli tröttare, alla mina böcker var redan utlästa och jag hade inget papper att rita på.

Då kom jag på att jag brukar ha lättare att ränsa tankarna när jag slappnar av i vattnet. Men jag fick förrästen inte bada på natten, och absolut inte ensam heller. Fast just nu så kännde jag att jag behövde havet, som om det var en vän som kunde trösta mig. Jag steg upp ur sängen och satte på mig bikinin och den tunna vita klänningen. Sedan tassade jag försiktigt ut ur rummet och ner för trappen, livrädd att mina föräldrar skulle vakna av de små knakandena i golvet som jag skapade när jag gick. Jag låste upp ytterdörren med ett klick, som jag hoppades att ingen hörde och smög ut, utan att stänga dörren helt. Jag sprang sedan mot havet. Inte till stranden där jag alltid brukade bada med min familj, utan till klipporna, som mina föräldrar alltid varnat mig för.

- Du är en riktig rebell, skrattade jag smått medans jag sprang.

Framme. Jag klättrade försiktigt fram bland klipporna och sedan ner mot vattnet. Jag kunde se hur sjögräset gjorde som en grön gräns precis under ytan, man kunde även se havstulpaner och snäckor här och där. Jag doppade tån i vattnet. Det var kallt, men jag stoppade i båda fötterna då. Jag hasade mig sakta men säkert ner i vattnet och lät slutligen hela kroppen doppas. När jag kom upp så flämtade jag till av kylan.

Jag simmade ut och vande mig tillslut med kylan kring mig. Nu var allt bra. Jag simmade längre och längre ut, bort från klipporna. Sedan så stannade jag och flöt på rygg som ett kryss på vattnet. Det var så avslappnande och skönt. Jag slöt ögonen. Dock så har jag aldrig kunnat flyta på vattnet så länge eftersom mina ben konstigt nog sjunker efter ett tag, så jag fick emellanåt trampa vatten.

När jag låg och njöt kännde jag plötsligt något ta tag i min fot. Jag fick genast panik och kännde att det drog mig neråt. Det känndes faktist som att det var en människohand som höll i mig. Jag hade aldrig varit så rädd förut. Jag tog ett sista andetag innan jag drogs ner under ytan. Det var svårt att se varelsens ansikte, men jag behövde verkligen veta vad det var som drog mig neråt. Jag såg en lång fena slinka förbi. Sen såg jag ansiktet, en kvinna. Det här är omöjligt! Det måste vara en dröm. Sjöjungfrur finns inte! Hon blottade tydligt tänderna och tänkte precis bita mig, när något hände och allt blev mörkt.