Havets hemligheter

Kapitel 12 Lurad

Mitt huvud dunkade och jag kännde hur kraften började komma fram innom mig. Krafter som skulle kunna få mig att döda. Men jag tänkte inte döda, bara simma tillbaka till min familj och komma hem. Jag simmade till mina vänner för att säga hejdå.

Vi kramade alla om varandra, hårt och länge i en gruppkram. När jag skulle simma ifrån dem så tog Delmar tag i min hand, i ett väldigt hårt grepp.

- Varför valde du siren?! Nu måste du ju döda folk av din egen sort! väste han, och jag såg hur hans ögon lätt skiftade färg av ilska. Men han såg också sorgsen ut. Vad hade jag gjort för fel? Jag skulle ju inte döda någon.

- Jag vill kunna komma hem, sa jag lite dystert. Delmar himlade med ögonen.

- Hem kan du väl komma utan att vara en siren, du blir ju människa så fort du inte är blöt! Man skulle kunna tro att någon lurat dig att välja det du valde, sa han.

Då kom jag på det, sjöjungfrun, som tydligen var en siren, hon som berättade att jag skulle välja siren för att komma hem igen, hade lurat mig. Jag kunde alltså bara simma i land och så blev jag en människa? Den där lömska mördande kvinnan!

- Det gjorde någon, viskade jag svagt med ett tonlöst ljud. Delmar hörde inte vad jag sa, men jag ville inte upprepa det.

- Du måste gå nu, Marina. Sirener har aldrig varit särskillt välkommna i den här staden, sa han dystert och simmade iväg till de andra. Skulle jag aldrig mer få träffa dem?

- Kom, Marina, du är en av oss nu, sa en man med mörk, vacker röst. Mannen hade ett litet gäng av kvinnliga sirener bakom sig som log ett listigt och grymmt leende som fick mig att rysa. Bland gänget såg jag även sirenen som lurat mig. Jag tänkte vända dem ryggen, men kom på att det förstås inte var någon bra idé, eftersom jag fortfarande skulle vara ett lätt offer, innan jag var färdigutvecklad siren.

Jag tittade bak på mina vänner och vände mig sedan om och simmade till mannen. Jag gillade inte känslan av hans närhet. Det var inte så att han var ful, eller luktade illa, men jag kännde mig nervös när jag tänkte på vad han var kapabel till. Han simmade iväg med sitt gäng och mig, ut till stadens ände, där branten fanns, och vidare bort från staden.

- Första jakten blir i kväll! informerade han. Nej, nej, nej, inte ikväll! Den här dagen är mardrömmslik, inte alls som mina vanliga födelsedagar brukar vara.

- Måste jag vara med första gången? frågade jag försiktigt.

- Nej, första gången så tittar du bara på, sa mannen. Svaret var fortfarande inte riktigt det jag önskat. Vem vill liksom se ett mord på sin egen födelsedag? Se på när människor dödas, och sedan tvingas äta upp dem? Det var i alla fall något som jag inte föredrog.