Havets hemligheter

Kapitel 15, Kärlek

- Delmar? frågade jag. Han stannade upp från sitt simmande och tittade undrande på mig.

- Jo, när du räddade mig, så lät du så osäker på om det var jag du väckte. Men varför lät du så osäker och rädd?

Det lät så dumt när jag ställde en sådan fråga, men jag ville ju alltid ha svar på allt.

- Azzå, Marina, du har förändrats sedan du kom till sirenerna. Du har längre ögonfransar och ditt ansikte och dina armar skimmrar av fiskfjäll. Det syns att du inte hör till havsfolket längre. Det var därför jag lät så osäker på om det verkligen var du som låg och sov där, svarade han med en nästan lite arg stämma.

Jag blev rädd när han sa sådär och kunde inte låta bli att titta lite på mina armar. Han hade rätt, men som tur var så syntes inte fjällen jättemycket. Jag nickade kort som svar, och tittade ner i mörkret under mig.

Nu kom en sån där pinsam tystnad mellan oss båda. Jag behövde komma på något att säga.

- Varför var jag värd att räddas, när jag bara ställer till det för er? frågade jag tyst. Delmar tvekade en sekund och suckade tyst för sig själv, men öppnade sedan munnen för att få något sagt.

- Jag älskar dig, sa han kort. Först tog de mig ett tag att förstå de orden han sa. Men när jag väl fick in orden i skallen så blossade mina kinder genast upp i en röd färg och det pirrade i kroppen.

Delmar mötte mina ögon och såg lite dyster ut. Trodde han inte att jag älskade honom?

- Din kärlek är inte av den olyckliga sorten, sa jag och såg hur han sken upp när jag sa det. Jag blev ännu gladare. Tänk att han gillade mig!

- Följ med, sa Delmar i ett påbörjat skratt och tog min hand.

~~~

Delmar visslade ett ljust annorlunda ljud.

- Vad gör du? frågade jag.

- Du får se, sa han lurigt.

Jag väntade ett bra tag, och tillslut så slutade han och jag hörde ett ljud i fjärran som svar. Ett ljud jag älskar. Delfiner.

- Ååå, du är för underbar! sa jag spänt, och Delmar log stort.

Delfinerna stannade framför oss och vi klappade dem. Folk brukar säga att delfiner känns som gummistövlar, men de har fel. Visst, huden känns lite gummiaktig, men delfiner är mycket mjukare. Jag älskar delfiner, de har alltid varit mitt favoritdjur. De är så fina och snälla.

~~~

Skymmningen kom smygandes och jag och Delmar borde hitta en plats att sova på. Den här dagen hade blivit mycket bättre än jag väntat mig, eftersom vi lekt med delfiner och haft en glad och livlig dag. Jag som trodde att det skulle bli en dag som bara bestod av att simma.

- Här är en grotta, sa Delmar och pekade ner under oss. Det var mörkt där nere men man kunde ändå se litegrann. Vi simmade ner tillsammans och in i grottan.

Jag kramade om Delmar och vi virade ihop våra fenor. Sedan kysste jag honom. Han var oberädd på det men slappnade snart av han också. Vi gjorde inte en sån där äcklig puss där man i princip äter upp varandra, nej, en enkel av äkta kärlek. När vi slutade så skrattade jag mjukt. Vi lät oss sjunka till grottgolvet. Jag ville inte släppa honom, inte lämna hans trygga varma famn.

- Jag älskar dig ock tänker aldrig lämna dig, viskade jag tyst.