Havets hemligheter

Kapitel 20, Växten

Saken som höll fast mig, som verkar vara en växt, slingrade sig kring min mun. Jag var jättetrött nu och såg suddigt en gestalt komma simmande. Om det var Awa visste jag inte. Havsmänniskan, eller vad det nu var, grabbade en vass sten och började skära i växten. Växten grep hårdare om mig och slingrade sig kring mina hjälar så jag inte kunde andas. Jag ville säga till personen, som troligen var Awa, att sluta försöka skära bort växten, eftersom det bara blev värre, men jag kunde ju inte säga något alls.

Jag kännde hur jag var påväg att sluta mina ögon för sista gången, när jag plötsligt fick lite energi tillbaka. Jag försökte att bryta mig loss från växten, och när jag rörde växten med mina händer så gav den ifrån sig ett öronbedövande skri. Jag kännde hur greppet kring min kropp lättade. Varför gjorde den så? Varför drog sig växten tillbaka när jag rörde den med mina händer?

Snabbt drog jag av resten av växten från min kropp, simmade mot armbandet och trädde den på min arm. Sedan slängde jag en blick bak, och såg Awa. Hon såg paralyserad ut, men verkade vakna upp när jag panikslaget ropade att hon skulle skynda ut från grottan. Jag simmade mot grottans utgång och var nära att tappa bort mig. Då såg jag statyn. Legenden var sann. Mitt blod frös till is. Hans ansikte såg verkligen ut att komma från en mardröm.

- Den här vägen! ropade Awa och tog min hand för att simma ett annat håll än det jag simmade.
Vi simmade förbi de rödglödande korallerna och fortsatte tills vi såg solens ljus sprida sig i grottan.
Äntligen.
Som jag saknat ljuset. Även om jag bara varit i grottan i kanske 20-30 minuter.

- Här ta Delmar, sa jag till Awa och bar upp Delmar från havsbottnen. Hon tog emot honom och log svagt mot mig. Jag skulle inte orka bära honom, mycket av min energi försvann i grottan på grund av den där läskiga växten, eller vad det nu var.
Nu skingrades de mörka molnen i mina tankar. Hade vi klarat det nu? Det värsta? Skulle vi bara sätta på Delmar hans armband och han vaknade till liv? Jag tog av armbandet och tänkte sätta kring hans handled.
- Nej, det kommer inte funka, sa Awa.
- Varför?
- Han måste få ljussken i sig, eller som ni kallar det, en blixt, sa Awa. Det blev tyst mellan oss båda. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var ju svårt att överleva ett blixtnedslag.
- Och Marina, var försiktig med armbandet, det sägs att den kan suga ut din själ, fortsatte hon med lugn röst och pekade på armbandet jag höll i.
Va? Vad menade hon? Jag fick rysningar och släppte skräckslaget armbandet, som snabbt ringlade ner mot bottnen. Jag fick väl ta upp det med sjögräs sedan för att skydda min hy från armbandets stenar.

Awa granskade mig lungt och simmade omkring mig.
- Du kom loss från en såndär växt, sa hon tankspritt. Jag såg in i hennes gröna ögon och sedan på hennes långa svarta hår som långsamt vajade av och an likt sjögräs.
Jag svarade inte på hennes fråga utan tittade bara undrande på henne.
- Äh, glöm det, sa hon sedan. Varför undanhåller hon något för mig?
Vad är det som är så viktigt att hålla hemligt?
Kommer jan någonsin få svar?