En stel tystnad lägger sig mellan oss oss när vi kom in i min lägenhet. Snabbt plockar jag fram min dator och ett skriv häfte innan jag dimper ner i soffan bredvid Felix. "Okej Felix, vad är lidande för dig?" Frågar jag och stryker bort hårslinga från ansiktet. "Lidande. Det är sjukdomar, slag, våldtäkt och mord" säger han med blicken rakt ut i luften. Jag nickar förstående och skriver ner det. Felix tar blocket till sig istället och möter min blick. "Okej, vad är lidande för dig?" Fortsätter han och passar på att sno min penna. "Eh. Allt som du sa. Men även otrohet, hjärtekross, lögner, rykten , glåpord och falskhet" svarar jag med blicken fäst på mina naglar. Jag tittar snabbt upp och möter Felix sorgsna blick.
"Vad?" Säger jag med ett litet leende då han fortsätter att stirra på mig. "Hur kom du på allt det där" undrar han med en rynka i pannan. Jag rycker lite på axlarna. "Vi kan säga att jag har lite förkunskaper om det" mumlar jag. Han nickar och lägger sin hand på mitt ben." Sandra, lyssna på mig. Jag förstår till hundra procent om du inte vill lyssna, men snälla lyssna" börjar han desperat. Förvirrat nickar jag lite. "Asså jag vet att det här inte kan kompensera för någonting som jag har utsatt dig för. Men det kanske kan skapa nya vägar. Jag vill inte såra dig mer. Jag vill inte vara anledningen till att du gråter igen, snälla förlåt mig. Förlåt mig så jävla mycket. Jag är en riktigt jävla idiot" säger han med huvudet i händerna. Lugnt stryker jag honom över ryggen och lugnar ner honom lite.
"Felix, det är okej. Nu måste du lyssna på mig" yttrar jag sansat. "Ärligt talat, så har jag aldrig riktigt brytt mig om allas tankar och åsikter kring mig. Men när du började sprida rykten om att jag var en hora och om mina föräldrar så klarade jag inte av mer. Du vet det liksom brast" fortsätter jag. "Men jag slutar gärna att bråka med dig om du slutar att bråka med mig" flinar jag retsamt och knuffar honom i sidan. Ett litet skratt lämnar hans läppar och han drar förvånansvärt in mig i en kram. För att var största gången som jag kramar Felix så är det faktiskt väldigt mysigt.
Istället för att plugga under kvällen så sitter vi i min soffa och pratar om allt. Vi gick emellan favoritdjur och färger till djupa saker som mord och självskadebeteende .
"Men jag har aldrig fattat en sak. Varför är du så all about feminism och liknande?" Frågar han nyfiket. Minnena kommer tillbaka ifrån det förflutna och skakar om mig lite. Besvärat vrider jag på mig. "I min grundskola, så var jag ihop med en kille. Han heter Lukas och var min första kärlek. I början var han verkligen jätte trevlig och söt. Han höll alltid upp dörrar och bjöd mig på fika. Han försvarade alltid mig och var en riktig prins" säger jag och tittar ner i filten.
"Men efter ett tag blev han så dryg mot kvinnor. Till och med hans mamma kallade han för slyna. Han tvingade mig att göra massa saker. Som att handla och städa. Och eftersom att jag var så blind av kärleken så gjorde jag allt det där. Han krävde att jag skulle göra farligare saker. Som att snatta eller ta pengar från någon. Tillslut bad han mig att mörda en person. Direkt sa jag nej. Jag vägrade. Då blev han våldsam. Han misshandlade och våldtog mig flera gånger i rad. Många i min omgivning märkte ju av alla blåmärken och tillslut blev han gripen. Men innan han fördes bort så frågade jag varför han gjorde det. Varför han manipulerade mig. Och då svarade han att det var för att jag var en tjej" viskar jag sorgset. Chockat stirrar han på mig med en öppen mun. Han drar in mig i ännu en kram och håller om mig hårt. När han släpper så tar han tag i mina armar. "Hur många gånger våldtog han dig" mumlar han. Jag sväljer tungt ner tårarna när jag fortsätter. "Sjutton" svarar jag och tittar bort.
****
FÖRLÅT för detta klyschiga mellankapitel.
I hate that i Love you
