Argt knuffar Oscar ner mig för en liten kulle. Länge har han släpat mig med Ogge, Omar och Felix bakom sig. Det enda som hörs är mina fört vikande läten och Felix arga grymtandes. Tårar rinner ner för mina kinder. Det har blivit som en vardag för mig att gråta nu. Jag får en käftsmäll av Omar och kvider hysteriskt. Ilsket morrar jag åt honom Medan jag spänner min blick i hanns.
"Vad fan har flugit i er?! Vad håller ni på med?!" Fräser jag och gör en ansats till att komma loss ifrån Oscars det hårda grepp. Jag får fnysningar till svar blandat med arga blickar. "Men för i helvete Sandra, håll käften din jävla hora" fräser Ogge tillbaka. Det hugger till i hjärtat. För han vet hur ordet hora har inflytande på mig. Direkt när Ogge sa det ordet fick han en mördande blick från Felix. "Kalla henne inte för hora" väser Felix och pekar menande på Ogge.
Jag himlar lite med ögonen. "Felix, sluta låssas att du bryr dig" muttrar jag. Han ser på mig med en sorgsen blick. "Jag älskar dig" mumlar han desperat ut. Precis när jag öppnar munnen för att svara så avbryter en kall röst mig. "Nämen ser man på! Är det inte super femman?" Frågar Lukas hånflinandes ut och synar mig från topp till tå. Hela Jag fryser till is och paniken sprider sig i mig.
"Spring killar, ni måste dra! Lukas kommer att skada er, snälla snälla gå. För min skull" gråter jag till de fyra killarna som en gång var mina vänner. Bredvid Lukas står en rakryggad Alexander med något som liknar ett stolt leende på läpparna. Ett tomt skratt lämnar honom och han skakar flinandes på huvudet. "Söta lilla Sandra, har du seriöst inte fattat saker och ting ännu?" Skrattar han fram med händerna på magen. Förvirrat rynka råga pannan och tittar sedan på Felix som står med en skuld fylld min.
"Min fina lilla tjej, allt detta är planerat sötnos. Att Felix och du blev ihop, att du ens började känna dessa människor. Till och med alla kyssar som ni har utdelat har varit planerade. Allt någon av dessa någonsin har sagt till dig har varit skrivet på ett manus. Alla handlingar. Allt. Vem tror du annars att Felix skulle gå till och vara rasande på när jag pratade med dig i skolan? Vem tror du slog Felix då huh? Varför tror du att han inte kunde säga till dig vart han hade varit den kvällen?" säger Lukas nöjt.
Direkt brister något i mig. Mitt hjärta som för en gångs skull kände sig helt, brast totalt. Utan att kunna hindra det börjar jag att storgråta. Medveten om att det står sex killar och stirrar på mig. Två med flin. Och fyra med sorg. Förkrossat skriker jag. Jag sparkar till en närliggande sten så att den flyger långt. Jag drar mig i håret. Jag svär. Jag gråter. Jag slåss. Mot vem? Jo mot mig själv.
Tillslut sjunker jag utmattat ner på marken. Ingen av de har rört en enda fena. Förtvivlat kryper jag ihop och gråter vildsint. Lukas brister plötsligt ut i gapskratt. Ett nöjt sådant. Felix springer snabbt fram till mig där jag ligger på marken. Han drar in mig i sin varma famn. Panikslaget slår jag mig loss. "Nej! Ge mig inte mer förhoppningar" viskar jag förskräckt ut. Han bryr sig inte och tar tillbaka mig. Felix armar håller om mig hårt samtidigt som jag hulkar kraftigt. Jag slår tafatt mot hans bröst. Jag skriker högre.
"Okej Felix gå bort från den slynan nu" säger Lukas med ett glatt leende. Felix morrar lite till svar och håller om mig hårdare. "På riktigt Felix, kom nu" fortsätter han med en lite irriterad underton. Felix skiter totalt i honom och stryker mig löst över ryggen. "Amen vafan? Säg inte att du har kärat ner dig i henne?!" Fräser Lukas argt. Jag satte mig lite mer rakryggat upp. "V-varför gör ni så här mot mig?" Viskar jag innan Felix hinner svara något.
Lukas skrattar lite till innan han tittar ner på mig med en överlägsen blick.
"Sandra gumman, för att du är en liten, hjälplös, tjej"
*****
THE ENDDDDDDD
Epilog kommer so take det lugnt
Hur mår du? Du är fin
Pussssssss
