Febrilt försöker Felix att trösta mig, men det går verkligen inte. Tårarna rinner hejdlöst och hulkningarna går inte att stoppa. Panikslaget tycker jag mig hårdare mot hans bröst när vi står här i korridoren. Oroligt stryker han mig över ryggen och vaggar oss sakta fram och tillbaka. Han drar ifrån lite och puttar bort mig. Förvirrat tittar jag in i hans ögon. Han Ler lite smått innan han desperat trycker sina läppar mot mina. Paniken försvinner inte, men den sänks.
Oscar kommer rusandes emot oss. Han ger Felix ett skeptiskt ögonkast och drar in mig i en snabb kram. "Varför gråter hon?" Viskar Oscar tyst, troligen för att jag inte ska höra. "jag har ingen blekaste aning" viskar Felix tillbaka. Oscar tittar mig djupt in i ögonen och lägger händerna på mina axlar. "Sandra, vad har hänt?" Frågar Oscar med en ytterst allvarlig ton. Jag sväljer ner den stora klumpen i halsen som bildas så fort jag ens tänker på hans namn. "Lukas. Lukas hände" gråter jag förtvivlat. Felix ögon mörknar genast medan Oscars ersätts av skräck.
"Sandra jag kommer strax, jag ska bara hem och fixa en sak" mumlar Felix argsint och ger mig en snabb kyss. Jag besvarar den förvånat och innan jag hinner blinka är han borta. Direkt tar Oscar upp sin telefon. Helt omedveten om vad som försiggår tittar jag diskret ner på hans skärm. På en millisekund har han tryckt sig in på Felix kontakt och pressat på ring knappen. "Vem pratar du med?" Mumlar jag försiktigt. Oscar blir nervösare och biter på naglarna. "Bara mamma, ingen särskild" ljuger han rätt upp i ansiktet på mig. Jag ska precis svara något när en annan röst i telefonen avbryter mig. "Hey, gör inget dumt nu" fräser Oscar och lägger snabbt på.
Förskräckt beger jag mig hem ifrån skolan. Felix hade inte kommit tillbaka på hela dagen och Oscar var nervösare än något. Jag vet att de döljer något, men jag låter det vara. För vill de berätta så får de göra det.
När jag rundar den sista kröken till min lägenhet tar en arm ett hårt grepp om min arm. Rädd som en liten hare skriker jag tull och kämpar för att få tag på min hand. Men personen släpper mig inte. Utan står kvar på samma ställe och stirrar på mig. Obehaget sprider sig i kroppen och obekvämt vrider jag på mig.
"Eh hej?" Mumlar jag till den okända personen. "Är inte du Sandra?" Svarar han med en mörk och dov röst. En kall Kåre går längs ryggraden och tveksamt nickar jag lite. Personen lossar plötsligt på greppet. Inom två sekunder försvann han. Snopen står jag kvar och tittar efter honom med blicken.
Skrämt fortsätter jag min ganska korta väg hem.
Mobilens välkända ringsignal lyder genom luften. Suckandes tar jag upp den och struntar i att se vem det är som ringer. Obekymrad trycker jag på svara och sätter telefonen mellan axeln och örat. "Hallå" mumlar jag stressat. "Hej Sandra" svararen okänd röst. Den liknade killen som jag typ nyss stötte på. "Kan jag hjälpa dig eller?" Frågar jag lite smått drygt. Han skrockar lite till svar men svarar snabbt. "Nja, asså jag tror att din pojkvän kan göra det bättre" hånflinar hans röst emot mig. Hela mitt hjärta fryser till is. "Ni får inte göra något med Felix, han är helt oskyldig" fräser jag ilsket trots att mitt svar låter ganska töntigt. Nervöst återgår jag till att försöka att öppna dörren. Efter kanske tre sekunder av trixande så går den äntligen upp.
"Varför inte? Han verkar ju vara så snäll och söt" skrattar en annan röst i telefonen. "Bara låt honom vara era sjuka jävlar" fortsätter jag argt. Med ett klick avslutar jag samtalet. Tårarna har börjat att rinna igen. Utmattat sjunke drag ner på hallgolvet i min lägen het och lutar huvudet i händerna. Jag är patetisk.
****
Until we lose our lungs
Hur mår du? Du är fin
PS byter namn på denna bok från "mon amour" till "Doux"
Gör också ett nytt omslag
Hoppas att ni inte blir förvirrade lol
Pussssss
