Omar möter mig med en varm kram. Lektionerna idag var rätt tråkiga. Nu ska vi alldeles strax ta bussen ner till stan och fika någonstans. Han babblar leendes på om hur han tror att mens känns. Jag flinar lite åt honom när han specifikt säger; det kanske känns som att en knivkastare kastar knivar rakt i din mage.
Vi styr stegen mot en närliggande Starbucks. De tunga glasdörrarna skjuter vi upp och ställer oss i den hyfsat långa kön. "Sandra, hur ofta byter man mensskydd?" Frågar Omar med blicken på menyn. Med ett höjt ögonbryn tittar jag på honom. "Och du vill veta för att?" Svarar jag retsamt. "Bara undrar" muttrar han oskyldigt.
Med en varsin frappe möter vi den kalla luften igen. Jag rättar till min stora, stickade halsduk innan jag springer ikapp Omar. Vi rundar ett hörn och går mot Slussen. Men i ögonvrån skymtar jag två personer. Båda med luvan uppdragen och med blicken ner i marken. Utan att kunna hindra mina impulser så ser jag snabbt dit. Människorna jag möter får hela mig att frysa till is. Hjärnan stänger av medan. Hjärtat rusar. Min underläpp börjar att darra och tårarna rinner hejdlöst ner för mina ögon. Det är Alexander, och Lukas.
"Omar jag måste härifrån, nej vi måste härifrån nu" viskar jag stressar och leta febrilt efter en väg bort. Omar ger mig en förvirrad blick. Han ska precis öppna munnen för att säga något. Men en röst avbryter honom. "Titta vem man kan hitta! Hej Sandra, det var längesen" flinar Lukas och styr stegen mot oss. "M-men hur? Du ska väll sitta i f-fängelse?" Får jag osammanhängandes ut mig. Omar stelnar till och ställer sig närmre mig. Diskret fiskar han upp mobilen och skriver ett sms. Till vem ser jag inte.
"Jo du vet, jag blev släppt tidigare på grund av bra beteende" fortsätter han och ställer sig läskigt nära mig. Jag backar direkt ett steg bakåt och slänger en blick på Alexander. Han står där med värdens flin på läpparna och med armarna i kors. "Har du saknat mig?" Viskar Lukas i mitt öra. En obehaglig rysning löper genom kroppen. "Fan heller. Du våldtog mig för i helvete skjutton gånger" väser jag självsäkert. Omar flämtar chockat till och hans blick mörknar av ilska. "Din jävel" snäser Lukas argt. "Vi skulle ju inte ta upp det där mer" fortsätter han .
Innan jag hinner blinka så har Alexander tagit ett hårt grepp om Omars armar och Lukas har mig i ett strypgrepp. Han trycker upp mig mot närmsta vägg och lyfter mig från marken. Endast med grepp om halsen. Jag kippar förtvivlat efter luft och river honom på armarna. Omar kämpar som ett djur för att komma loss och skriker som bara den. Lukas trycker hårdare och svarta prickar dansar framför ögonen. Syret försvinner sakta ifrån min svaga kropp. "HALLÅ VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED?!" Ryter en välkänd röst. Fort som attan träffar Ogges knytnäve Lukas kind och hans grepp om mig lossar.
Smärtsamt sjunker jag ner mot marken. Luften hittar fortfarande ingen väg in till mina lungor. Ett par starka armar läggs runt om mig. Jag lyfts sakta ifrån marken och blir bortdragen. Vem det är ser jag inte. För jag är mitt uppe i en hjärt och lungräddning på mig själv. Jag skymtar endast en mörkblå tjock tröja. Bestämt försöker jag att andas in och ut. Snart blir det lättare. Tillslut får jag äntligen kontroll på min andning. Lättar lutar jag mig mot personens bröst. Nyfiket tittar jag upp och möts av Oscars stora fluff. Han ser koncentrerat på vägen framför honom. Då börjar jag att fokusera på mig. Smärta runt halsen. Smärta i hjärtat. Det är som att gamla ärr har rivits upp.
****
Vädret är ju fint
Hur mår du? Du är fin
Pussssss
