I tanken om att Felix är brutalt skadad beger jag mig försiktigt mot skolan. Hela igår kväll hade gått åt till att försöka hindra Lukas från att skada någon som jag känner. Massor av sms och massor av samtal.
Nervöst stiger jag in i byggnaden. Många ungdomar med mycket att prata om möter mig. Skratt, prat och skrik når mina öron och tröttsamt går jag mot mitt skåp.
En hand slås i skåpet bredvid mig när jag står halvt inne i mitt eget. Snopet tittar jag ut för att se vem det var.
Jag fryser snabbt till. Underläppen börjar att skaka och jag drar in ett hackigt andetag. Alexander står där med ett stort flin på läpparna. Förvånat tittar jag på honom. Han ska precis säga något till mig när två andra personer ställer sig emellan oss. Båda vända mot Alexander. När jag vrider lite på mig ser jag att det är Omar och Ogge.
"Och vad tror du att du håller på med?!" Säger Omar med ett höjt ögonbryn. Ogge stämmer in med ett mm-hm och synar Alexander från topp till tå. "Frågan är väll vad ni håller på med?! Jag skulle bara prata med fina lilla Sandra" hånflinar han och slickar sig om läpparna. Ett fnys lämnar Ogges mun och han ställer sig rakryggad. "Den dagen du kommer nära henne igen, kan du börja planera din begravning" spottar han drygt ur sig. Omar är snabb med att ta fram mina matte saker och stänga igen mitt skåp. Innan jag hinner blinka så har de dragit med mig därifrån.
Förvirrat slår jag mig ensam ner i matte salen. Min vanliga bords kompis är Felix, men vart han är idag har jag ingen aning om.
"Okej tonåringar, slå upp sida 264 i matte boken och fortsätt att räkna" säger våran matte lärare med en dov röst. Personligen tycker jag att han är väldigt sträng. Han fick tillexempel en annan tjej att behöva besöka kuratorn och typ få terapi på grund av hur mycket han skrek på henne.
Längre in i salen sitter Omar med blicken på en tjej bredvid honom. Han skrattar lite smått åt något som hon säger och ler ett av sina typiska leenden. Jag kan inte låta bli att flina. För man mörker direkt hur mycket han vill ha henne.
Men hon verkar inte fatta av de kärleksfulla tecknen som han ger henne utan pladdrar på. När jag precis ska avbryta mitt stirrande för att återgå till mitt räknande så händer det omöjliga. Helt plötsligt kysser han henne. Överlumpar sätter hon handen i hans nacke och jag kan tydligt se hur Omar ler i kyssen. Hon besvarar den villigt och flyttar sig lite närmre. I ögonvrån skymtar jag våran lärare som strikt betraktar händelsen. Skrattet bubblar upp i mig, men på något sått lyckas jag att hålla det inom mig.
"Omar, kyssar kan du ge henne sen, för jag tror inte att ett F smakar lika gott som hennes läppar" yttrar han med en hård röst. Flera utspridda fnitter hörs i rummet och Omar sjunker ihop lite med tomatröda kinder.
Efter en lång dag utan både Oscar och Felix så styr jag stegen hemåt. Denna gång va jag extra försiktig att inte stöta på några främmande killar.
Nöjt går jag in i mitt trapphus. En svag doft av tvättmedel fyller mig och ett litet leende sprider sig på mina läppar. Sakta trippar jag upp för trapporna.
Jag är dock helt slut i kroppen då jag kommer till min våning. Obekymrad ska jag gå till min dörr. Men synen som möter mig ger mig hjärtklappning. En välkänd figur står framför min dörr med ryggen mot mig. "Felix?! Vart har du varit?" Frågar jag lättat och skyndar mig fram till honom. Långsamt vänder han sig om mot mig.
Synen som möter mig får mig att chockat rygga tillbaka. Hela ansiktet är i stort sätt sönderslaget med massor av öppna sår. Förskräckt drar jag in ett djupt andetag. Båda ögonen täcktes av blåtiror, flera jack på kinderna och ett stort i pannan. Skrapsår lite här och var, men även massor av torkar blod.
"Sandra, jag älskar dig" mumlar han försiktigt och tittar in i mina ögon.
****
TONIGHT UNDER THE VOLCANO
Hur mår du? Du är fin
Pusssssss
