Jag vaknar av höga röster ifrån sovrummet. Förvirrat gnuggar jag mig i ögonen och skärper hörseln.
"Nej för i helvete, hon sover ju. Det tänker jag fan heller göra, jag är inget jävla monster" ryter Felix argt. Chockat sätter jag mig upp. Var det mig de prata om?
Steg kommer närmre och jag funderar starkt på att låssas sova, men min tanke hinner inte mer än flyga förbi. Handtaget trycks långsamt ner och dörren puttas sakta upp.
Felix stiger obekymrad in i rummet med blicken ner i golvet. Snabbt tittar han upp och stelnar till när han ser mig. "H-hej älskling! Eh, jag visste inte att du va vaken" säger han med en övertydlig röst och kliar sig diskret på armen. Jag ler lite och tittar djupt ner i hans ögon. Det är tydligt att han döljer något. Först alla sår, sedan berättade han inte vart han hade varit, och nu samtalet. "Felix, vad berättar du inte för mig?" Skrattar jag tomt ut. Han blir direkt nervösare och flackar runt i rummet med blicken.
"Vad menar du? Jag berättar ju allt för dig!" Ljuger han rakt upp i mitt ansikte. Med ett höjt ögonbryn synar jag honom. "Jaså? Men då kan du väll berätta hur du fick de där såren?!" Fräser jag irriterat. Felix blir omöjligen ännu nervösare och ser nästan ut att börja gråta. "J-jag kan inte" mumlar han. Han slänger en snabb blick på mig innan han är ute. Frustrerat drar jag handen genom håret.
Felix hade gått sedan timmar tillbaka, och nu var det bara jag och mina tankar kvar. Efter många om och men så kommer jag äntligen fram till någonting. Jag ska göra en utredning. Och inte vilken utredning som helst. Utan på Felix.
Ivrigt rusar jag till garderoben som prydligt står i mitt sovrum. Jag slänger upp dörren och letar febrilt efter den stora, slitna kartongen.
Ett flin tar plats på mina läppar när jag hittar den. Jag bär mödosamt ut den och släpper ner den på sängen. Ton av dam virvlar runt om kring vilket får mig att börja hosta.
Jag tar fram de bilder som,verkar mest logiska. Ett på Lukas, och gamla skolfoton på mig, Felix, Oscar, Omar, Ogge och Alexander. Jag springer till min anslagstavla och bokstavligen röjer ner allt som sitter fast på den. Försiktigt tejpar jag fast bilderna. Sedan fortsätter jag min färd runt i huset för att hitta garn. Till min lycka ligger det tre garnnystan under sängen av någon konstig anledning. En grön, en blå och en röd. Överlägset hämtar jag en sax, ett block, en penna och en stol innan jag slår mig ner och börjar att fundera.
Det ända logiska just nu verkar vara att Alexander och Lukas på något konstigt sätt verkar känna varandra. Men ifrån vart. Förbryllat letar jag i mina allra djupaste tankar. Förut när jag och Lukas var ihop så var hann mycket med någon Al. Han sa bara Al. Förutom en gång. Då sa han Alex. Alex, Alexander, Alex, Alexander. Jag spärrar chockat upp ögonen. De är barndoms kompisar.
Glatt sätter jag den gröna tråden emellan Alex och Lukas.
Exalterat fortsätter jag min undersökning. Den dagen då Lukas kom till mig i skolan och då Felix bara försvann. När man tänker tillbaka kan man ju tro att Lukas o Felix känner varandra då Felix blev så arg. Men Oscar ringde ju Felix direkt efter han hade gått. Och han ljög för mig om det. Tveksamt tuggar jag på tumnageln. Kan det vara så att Oscar, Felix och Lukas känner varandra? Nej så kan det inte vara. Lukas har ju hotat de flera gånger. Skeptiskt fortsätter jag. Fast tanken om att de känner varandra gnager sig fast i bakhuvudet.
****
DON'T MIND IF U LOOKIN' STUPID
Hur mår du? Du är fin
Pussssss
