En vecka har gått sedan Oscars och min fika. Och under hela veckan har Felix varit som en hök på mig. Han har knackat på min lägenhet, väntat vid mitt skåp, spammat sönder min mobil. Men jag har ignorerat honom totalt. Istället har jag hållit mig undan från alla. Men varken Oscar,Ogge eller Omar verkar bry sig speciellt mycket.
Snabbt går jag igenom korridoren som ska ta mig till biblioteket. På den sista tiden har jag känt mig svagare, liksom ensammare. De tunga dörrarna skjuter jag mödosamt upp. Ett hej ger jag till bibliotekarien och får ett svar tillbaka. Som vanligt drar jag mig till min lilla hörna. Matteboken tar jag fram ur min slitna, svarta ryggsäck.
Mitt uppe i mitt framgångsrika algebra tänkande närmar sig steg. Förvirrat tittar jag upp. När jag ser att det ännu en gång Felix så suckar jag lite och fortsätter att studera. Lydigt står han kvar. Precis framför mig, medan jag räknar algebra.
Efter kanske fem minuter harklar han sig lite smått. Med ett höjt ögonbryn tittar jag upp på han. Han ska precis säga något, men han får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. "Vad i hela helvete har hänt med din hals?!" Utbrister han chockat.
Jag förstår direkt att han syftar på strypmärkerna. De hade bleknat, men inte försvunnit helt. Jag kan inte låta bli att skratta lite. "Hade du inte varit otrogen, så hade du redan vetat" svarar jag enkelt. Han himlar lite med ögonen men fäster sedan blicken på mig igen. "Men säg bara!" Får han ut sig med en irriterad stämma. "Lukas hände" fräser jag. Hastigt börjar jag att plocka ihop mina räkenskaper och bokstavligen slänger ner de i min väska. Tårarna rinner ner iför mina kinder och Felix står endast chockat kvar.
Precis när jag med all kraft ska trycka mig förbi honom så fattar han ett starkt genrep om min handled. Han drar in mig så att vi står bröst mot bröst. Jag gråter hejdlöst och Felix för in mig i en stor kram. Hårt slingrar hans armar runt mig och hans haka ligger på mitt huvud. Med ansiktet mot hans bröst så gör jag allt som jag har hållit inom mig. Jag gråter. Jag skriker. Jag slåss.
Och trots det, så står han ändå tålmodigt kvar och tröstat mig.
När tårarna tar slut är jag alldeles skakig. "V-varför gjorde du såhär mot mig Felix?" Viskar jag skärrat. Han spänner sig och trycker mig ännu hårdare mot honom. "Jag vet inte. Jag vet inte okej?! Jag var förvirrad och jag är en idiot och jag vet att du hatar mig och jag vet inte varför jag gjorde så snälla hjälp mig att förstå. Jag har aldrig varit så kär i någon så som jag är kär i dig och jag gillar dig mer än vad jag gillar något annat i hela världen!" Säger han sorgset. Han ord träffar mig rakt i hjärtat. En rosa färg tar plats på mina läppar. Jag ler lite emot hans bröst. "Jag gillar dig med"
Sekunden efter händer allt i rekord fart. Snabbt som attan har han lyft upp mig och kraschat ihop våra läppar. Desperat kysser jag tillbaka och lägger försiktigt armarna runt hanns nacke. Men det känns inte bra. För nu när Lukas är i stan så lovar jag att han kommer att försöka förstöra för mig på alla möjliga sätt. Och Felix får inte bli en av de. Motvilligt drar jag ifrån och backar några steg. Ett förvirrat ögonkast får jag ifrån honom. "Är något fel Sandra?" Mumlar han. Jag skakar frenetiskt på huvudet och paniken sköljer över mig. "Nej nej nej nej nej. Det får inte hända. Felix, Lukas är tillbaka och han vill inte bara döda mig, för då hade han redan gjort det. Han vill krossa mig. Och du kommer att vara hans främsta måltavla" svarar jag panikartad. Sedan gör jag det som jag ångrar mest. Jag springer fram till honom och kysser honom. Länge och hårt. Men Sedan rusar jag iväg. Ifrån alla mina problem.
*****
OMG FKN TFC DM:A MIG PÅ INSTAGRAM (detta kapitel är skrivet den 17/5-16 hehe) OMFG JAG DÖÖÖÖÖR
Hur mår du? Du är fin
Pussssss
