Trust

0.3

○Jason○
Det går inte. Allt står still och jag är efter hundra år fortfarande fast i ett mörker. Ett evigt mörker.

"Okej-okej, bara låt honom vara. Jag säger inget." Hör jag plötsligt Alexander säga, jag börjar slappna av en aning men vågar inte öppna ögonen.

"Så du ger dig ändå?" Soldatens leende-prydda läppar är något jag vid det här laget nästan kan höra.

"Ja."

"Du kan gå." Någon Alice tar efter en stund sakta tag om min hand.

"Det är okej. Allt är över." Jag skakar på huvudet och ser in i det flera tusen kilometer långa mörkret framför mig.

"Det är aldrig över. Det tar aldrig slut."

"Jason öppna ögonen." Ber hon mjukt innan jag otroligt nog gör precis som hon säger. "Allt har en början och ett slut, inget varar för evigt."

"Mörkret. Varar för evigt." Mina handleder befrias äntligen vilket gör att jag reser mig upp och följer med vakten som leder mig bort från Alice.

"Jason! Vänta." Jag svarar inte utan fortsätter bara att gå efter vakten. Mitt liv är inte ens mitt längre. Och det är okej. Nej, inte alls. Eftersom att jag inte längre orkar eller kan bry mig. Han knuffar in mig i ett rum som ser ut ungefär som mitt innan han spänner fast ett sort armband i metal runt min handled.

"Jason." Alice trädet in i rummet medan dörren bakom henne stängs.

"Det tar inte slut." Viskar jag och lutar mig mot väggen medan jag studerar de öppna fältet utanför fönstret.

"Jo. Det tar bara tid." Svara hon med en lugn ton.

"Tid? Tiden är det som hånar mig mest."

"Ja-."

"Allt är förstört. JAG är förstörd, jag har ingen familj. Jag vet ingenting om vad som finns utför de här väggarna, jag kan ingenting. Jag är hjärntvättad, allt jag vet något om är hur jävla värdelös jag är för världen! Jag har inget liv, det enda jag gjort de senare åren är att bli galen. Jag är mentalt död. Du förstår inte för du kan dra när som helst medan jag är fast här utan att kunna gå en meter. Inte nog med det. Inte nog med att jag plågas för någons annans nöje, jag är övervakad hela tiden. Detta betyder brottsling." Säger jag och pekar på armbandet om min handled innan jag fortsätter. "Detta betyder att de kan se allt, förmodligen höra allt och raderar den lilla delen av frihet jag hade. Det tar inte slut. Det tar aldrig slut."

"Jag vet att det är så svårt att tro på något som man inte ser men jag vet att du kommer att komma härifrån och jag ska finnas vid din sidan så länge som du tillåter mig att vara det." Jag sjunker ner längst väggen och tittar ut i ingenstans.

"Du är den enda jag kommer låta stå vid min sida." Mumlar jag tyst innan hon sätter sig bredvid mig.

Allt gör ont. Det gör ont i bröstet och det gör ont att existera.

"Jag vill inte leva såhär." En tår från mig.

"Säg inte så." En tår från henne.

"Ska jag ljuga och säga att jag hoppas att de inte dödar mig?" En tår från mina blåa ögon.

"Jason..." En tår från Alice.

"Det finns ju ingen mening med att leva längre."